Mi cuore

I höstas var jag hos en "spåtant"... Brukar gå till henne varje år. Det är väldigt intressant, och det är mycket man får reda på. Det är inte en sån som spår i händer eller i en glaskula på bordet, utan hon liksom "går in i" ens liv. Hon ser saker som hänt, och får upp en massa namn som hon frågar om.
Varje gång jag har varit där så har hon sagt att det blir prat om Göteborg. Jag har tänkt varje gång att det är väl att jag ska åka dit och titta på fotboll, eller någon konsert... Eller att mitt ex ska åka dit med sin flickvän (som han faktiskt gjorde över julen)...
Och Göteborg dyker upp överallt hela tiden! Va e det med den där stan??

Amore!

Blev helt till mig igår när jag tänkte att det är redan i nästa vecka jag åker till Rom! Blev lite nervös, och drömde sen, när jag väl somnade, att jag blev av med bagaget och att jag glömde mitt pass. Antar att det är det som kallas resfeber :)
Jag har ju heller aldrig rest någonstans (jo, Köpenhamn, men det räknas inte) ensam...
I mina antränganden att lära mig italienska, så har jag börjat titta på italienska filmer. Jag förstår det mesta av italienska, det är inte så svårt, men att prata är desto svårare. Chattar även med en italienare varje dag... så jag lär mig lite i alla fall. Har hört att italienare inte bryr sig om att lära sig engelska...
I alla fall... I häromkvällen såg jag "La vita e bella"... och jag älskade den. Io amato! En väldigt sorglig film, men ändå inte... Den är, trots koncentrationsläger och nazister, en väldigt varm, hoppfull och glad film. Roberto Benigni e brilliante! Se filmen om ni inte redan gjort det.
Ikväll har jag kollat på "La dolce vita"...Ok, och ganska kul. Full med snygga italienare som Marcello, en yppig svenska, det fina folket och papparazzo...En film som man måste kunna säga att man har sett! (utan att ljuga... :) )

"You are the first woman on the first day of creation. You are mother, sister, lover, friend, angel, devil, earth, home." - Marcello Rubini

Kent...

Jag har ju aldrig lyssnat på Kent! Ok, visst har jag lyssnat, men inte direkt varit ett fan. Har alltid tyckt att de varit överreklamerade.
Men nu... nu gillar jag dem starkt. Varför?

Är det fel och dumt att vilja förverkliga sina drömmar? Jag bara undrar...

Jag vill att min dröm om att flytta till Italien ska bli verklighet. Jag har en väldigt trygg tillvaro just nu, och den börjar kännas alldeles för trygg. Jag måste skaka i det lite, få lite oreda. Måste göra det för att...ja, jag måste det helt enkelt.
Jag tänker inte sitta om 30 år och vara bitter över att jag inte provade, att jag aldrig tog chansen.
Men kommer min rastlösa själ att få det bättre där?? Eller är gräset bara grönare på andra sidan?

Jag skulle kunna tänka mig Frankrike oxå... ;) Provence någonstans. Hade varit fint.

Youtube...

Godmorgon...låten jag skrev om igår, Coldplays "Life in technicolor 2", leta upp den på youtube och se den mycket eminenta videon...

När ni ändå är där, sök på Hallelujah Shrek, och sätt igång klippet med Espen Lind och ett par andra... Vänta tills killen som har en stor glugg mellan framtänderna sjunger (4:e) och bara njut... första gången jag hörde honom grät jag... :)

Så...nu är det morgonpromenad och lämna tillbaka kundvagn på Coop som gäller... Ha en bra dag!

mi dio...

Jag kan verkligen bli rastlös som ingen annan... tror jag i alla fall. Jag drömmer som sagt mycket, och vill verkligen leva ut alla mina drömmar. Och jag vill göra det nu, helst för en kvart sen. Men, när jag inte kan det, så känns det som att jag ska spricka...
Musik har alltid varit en väldigt stor del i mitt liv... När jag var liten hängde jag på brorsans rum och fick lyssna på hans skivor (inte röra!), gud va häftigt det var.
För ett par år sen så var jag tillsammans med en kille, som vi kan kalla Kristian...för att han heter så! :) Redan innan vi blev tillsammans, och vi träffades, så brukade han säga "Kom Sara så ska du få höra en låt"... jag älskade verkligen när han sa så...
Jag identifierar mig på något sätt med eller i musiken. Jag lever mig in i den liksom. Alla låtar jag lyssnar på relaterar jag till ett visst tillstånd eller en viss period i mitt liv. Den kan få mig att gråta och den kan få mig att vilja skrika...den kan få mig att bara vilja sätta mig och den kan få mig att vilja flyga...
Jag drömmer mig in i musiken. Jag finns i musiken och drömmer i den. Just nu har jag en favoritlåt, Life in technicolor 2 av Coldplay. Den får mig nästan att börja gråta av lycka! Och om mindre än en månad åker jag till Rom på semester...
När jag hörde denna låten första gången så hade jag precis beställt resan till Rom. Jag såg framför mig, drömde, om allt jag skulle se där och hörde låten hela tiden i bakgrunden. Jag ser framför mig, drömmer, att jag står bland ruinerna på Palatinen, tittar ut över Circus Maximus och hör "I can hear rain coming, Like a serenade of sound...". Jag går på gatorna i Rom och nynnar på "Time came a creeping, Oh and time’s a loaded gun, Every road is a ray of light...It goes on,Time only can lead you on, still it’s such a beautiful night...".
Jag ser framför mig att jag står uppe på Gianicolo och ser ut över staden i mitt hjärta och hör "Gravity release me, and don´t ever hold me down, now my feet won´t touch the ground"... Åh gud va jag vill vara där nu...
Musiken kan stänga in mig totalt, och få mig att känna mig instängd, och rastlös framför allt. Men samtidigt få mig att må så jävla bra!

Snö?

Jag tillhör dem som tycker att snö är väldigt fint... Men jag tycker oxå det är helt onödigt att det snöar här nere... helt onödigt! Det töar ju bara bort och blir slabb...

Ska inte göra något speciellt idag, och behöver inte ge mig ut på stan... Tur! Malmö stad står helt handfallna varje gång (en gång vart 4 år) det faller några centimeter...

Varje dag drömmer jag; dagdrömmer och fantiserar. Jag drömmer väldigt mycket... dagdrömmer. Drömmer om att träffa Mr Right, om att få äga ett par Jimmy Choo, en Birkin, om att få vinna 100 miljoner på lotto...en natt med Cristiano Ronaldo... ;)


Men drömmar är drömmar...oavsett vad de handlar om så är det väl inte meningen att det ska vara realistiska. Men man måste få drömma...