...

Det sägs att jag kommer glömma honom när jag kommer till Rom. De säger det till mig när jag berättar vad som hänt. "Men nu ska du ju snart åka till Rom och då blir allt bättre". Jag förstår inte.
Oavsett hur jag kommer ha det när jag är där, så är han fortfarande min kärlek.

Jag har funderat på om allting har gått för fort. Jag har verkligen försökt hålla igen och tillbaka lite, men det är svårt när man bara vill vara nära en viss person. Känslan över att jag snart skulle åka iväg har oxå gjort att jag velat lagra tid med honom.

Hörde något jättebra igår, kommer inte ihåg var, men...
Man ska göra det man gillar, för då sänker man garden. Är garden sänkt så blir man mer mottaglig. Man blir aldrig kär när man går runt och letar efter att bli kär.
Det är väl sant...

Men, det gör ont... det gör fruktansvärt ont. Ångesten över att aldrig känna hans armar runt mig, hans puss i pannan, hans värme, höra hans underbara skratt, se hans underbara leende och hans fina ögon glittra... den växer och växer. Åh, jag vill bara att allt detta ska vara en mardröm!