Stress...
Ännu en gång...
Det känns som jag är där igen...
Nere och skrapar i botten...
Jag vet inte om det är den där vanlig konstiga tomheten, den jag får när jag varit så uppe i något, och sen tar det slut. Jag vet inte.
Jag vet inte om det är för att man alltid ska vara så jävla duktig.
Eller för att man inte vill såra någon, hur mycket man än bara vill skrika
på den, eller dem.
Jag har svårt för det där... Jag har inga som helst problem med att säga vad jag tycker. Men det blir väldigt svårt ibland, särskilt när man vet att den eller dem
man har sån lust att göra det mot verkligen inte kan hantera sanningen. Men vem vet om jag har rätt?
Alla har vi svagheter, så är det bara. Men att inte acceptera andras. Det är bortom mitt förstånd. Att inte låta andra visa känslor, inte låta dem vara ledsna eller inte låta dem vara sjuka.
Jag blir bara så jävla ledsen. Jag kan inte säga mer än så just nu. Det är svårt detta, och jag får se hur jag fixar det. Om jag fixar det. Jag måste nog bara sluta ta åt mig så mycket. Sluta lyssna. Koppla bort och ner. Låta det rinna av mig som vatten på en gås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar