Just nu finns han i en liten blå urna, ståendes på våran öppna spis. Det var jobbigt att lämna honom för kremering. Vi åkte till Djursjukhuset med honom ganska direkt efter att han lämnat oss. Jag kände på honom så han verkligen var död. Tvekade hela tiden. Ville inte att det skulle vara så här. Tårarna rann på mig hela vägen hemifrån, genom stan, och bort till Djursjukhuset. Jag kunde nästan inte få fram ett ljud, och kunde knappt se urnorna som man kunde få askan i. Såg nåt litet blått och kände bara att det var Vännens urna. Fick lämna honom i ett rum, liggandes helt ensam på ett bord. Fy fan för detta. Jag ville inte lämna honom där. Jag ville inte. Jag gick in i rummet igen ett par gånger för att säga hejdå till honom, och för att kolla så att han verkligen var död. Det hade fortfarande inte riktigt gått in i huvudet på mig då. Vi lämnade honom, och åkte hem. Tårarna har inte torkat riktigt än.
Det var förmodligen cancer han dog av. Sista dagen kunde han knappt gå. Baken hängde inte med. Han har haft knutor ett tag, och det har tagits biopsi på dem och dessa visade (för 1 1/2 år sedan) att det var godartade knutor. De sista månaderna blev han sämre och kräkte väldigt mycket. Veterinären gav oss Pepcid som han skulle få varje dag. Det fungerade lite. Han magrade av rätt rejält, vilket inte är så konstigt. Veterinären ville ge honom något antiinflammatoriskt för hans höft, som han verkade öm i. Han höll på att hugga henne när hon klämde där på honom. Nu när jag tänker efter så har han gjort det innan oxå, huggit både mig, och två av mina kompisar, då man närmat sig, eller varit precis på höften och klappat. Ett ultraljud hos veterinären i början av juli visade att han hade förstorad mjälte, och han skulle bli inlagd veckan efter så de kunde ta prover på honom. På söndagen 8 juli såg jag honom bara ligga mitt på golvet i vardagsrummet. Han stirrade framför sig. Han var vid liv. Han ville vända på sig emellanåt, och då kom ett pip som fortfarande hörs i mina öron. Ett hjärtskärande pip. Jag låg hos honom tills han ville vara ifred. Sambon hjälpte honom att "gå" in under gästsängen som står i ena hörnet av vardagsrummet. Där låg han ett par timmar. Jag kollade till honom emellanåt. Vid 15-tiden hörde jag att han rörde sig där under, och gick bort för att kolla. Då såg jag bara hans ben utsträckta och spända, och några sekunder efter så sjönk allt ihop. Allting brast. Jag fick ut honom därifrån, och la upp honom försiktigt på hans favoritfilt. Där fick han ligga. Jag klappade honom och grät. Jag försökte få någon reaktion från honom, men fick ingen. Ögonen var blanka och tomma. Efter en stund blev han stel.
Jag är glad att jag har filmat honom under hans kelbryt, och att jag när som helst då jag saknar honom kan ha honom nära, och höra hans puttrande. Älskade älskade Vännen, jag saknar dig så.
De låg ofta och kramades, Vännen & Gossen. De kallades för gaysarna.
1 kommentar:
Vad go' han är på bilderna.... han ligger säkert i katthimlen och sträcker på sig så där med alla fyra i vädret.......på något mjukt moln. Sån't går bara inte ur, serru! Skönt att du har så många fina bilder på honom. Jag själv har det lite tunnsått med just bilder, trots att det borde vara tvärtom. Men de jag har känns när jag tittar på. Trots att åren gått och det är ett bra tag sedan så slår det ibland ner som en bomb, när istället minnesbildern blir kristallklara in i minsta detalj. Det gör att han kommer så otroligt nära igen. 18 år är en stor del av livet.
Jag vet inte hur länge ni hade varandra men jag har på känn att det var länge för er också. Hoppas det känns lite bättre och att din andra katt inte är för ledsen i sin saknad efter sin bästa polare. Du kramar honom säkert extra mycket nu -- och det kanske han behöver.
Skicka en kommentar