Känslan

I de flesta av mina playlists på Spotify ligger en av mina favoritlåtar, Life in technicolor II av Coldplay. Ni vet vilken jag menar, jag har pratat om den många gånger innan.


Den shufflades precis fram i min lista här. Ibland när jag hör den mår jag dåligt och blir ledsen. För att jag inte är i Rom, som jag förknippar denna låt med så starkt. Just idag steg den där underbara lyckokänslan upp inom mig.

Den är så starkt knuten till mitt besök där i mars för 2 år sedan. Jag fick höra låten för första gången via en länk på en italiensk facebooksida. Då hade jag precis bokat min resa och var så lycklig. Jag skulle tillbaka!

När jag hörde låten steg allt upp inom mig. Jag såg mig själv stå uppe på Gianicolo och titta ut över stan och hörde "gravity release, no don´t ever hold me down, no my feet won´t touch the ground". Jag såg mig gå vilse i regnet på Marsfältet och hörde "I can hear rain coming, I can hear the sirens sound, no my feet won´t touch the ground". Jag såg allt framför mig. Jag såg mig själv och min stad. På Piazza Venezia, på kvällen bland alla människor och "still it´s such a beautiful night".


Alla dessa känslor är väldigt starka för mig, just de känslor som framkallas av musik. Den kan ge mig världens ångest, med desto fler gånger ren och skär lycka. Lycka.


Nu 2 år senare ser jag fortfarande dessa saker framför mig. Men nu har jag varit där 4gånger till efter det, och samlat på mig nya minnen. Men var jag än har gått i denna stad har låten alltid funnits som bakgrundsmusik.

Jag ser inte mig själv, utan hur jag ser Rom, hur jag ser på Rom.

Jag står i hörnet vid Circus Maximus, precis vid Ara Massima, eftermiddag, solen börjar trilla neråt himlen men värmer forfarande, och dränker Circus i ett gudomligt ljus. Palatinens palatsstrukturer glöder, grönskan på Celio gnistrar. Aventinen reser sig med all sin grönska och all sin prakt mittemot.

Jag går runt i "gettot". Koschermat och carciofi alla giudea överallt. Någon pratar hebreiska.

Jag virrar bort mig i gränderna på Marsfältet, allt med vilje för jag inte vill hitta tillbaka ut i verkligheten.

Trastevere... bara går och insuper atmosfären och alla dofter som sprider sig från restaurangerna som ligger som pärlband längs med Lungarettan.

Jag går på bakgatorna av Corson, allt för att undvika den där gatan, och känner doften från Lush lång lång väg.

Jag står vid favoritfontänen, Fontana delle Naiadi (den här ovanför på min blogg) och svävar en liten bit ovanför marken, där i solnedgången bland alla bilar som susar förbi.

Jag går omkring bland husen på Aventinen, och bara njuter. Kommer fram till det där nyckelhålet och tittar, ser Peterskyrkan där i all sin prakt. I Parco degli Aranci går jag bara och myser, tittar lite på utsikten, och ut på den där trappan där jag suttit så många gånger och druckit vin. Går vidare och in bland husen där uppe. Hittar de där två husen, i vilket Benigni bor i ett (vet inte vilket) och tänker hur coolt det hade varit om man hade träffat på honom här.

När jag ser mig själv i Rom är det oftast i området Aventinen, Circus, Testaccio, Forum Boarium och floden. Såklart, som ni redan läst, på andra ställen, men oftast är det en bild från detta området som dyker upp. Och det är där jag vill vara. Jag vill vara där nu.

Jag vill tillbaka. Snart. Mycket snart.

Mi manchi cara, amata roma!