Har inte varit här på ett tag. Har låtit det vila lite, låtit saker och ting sjunka in.
Som att jag lämnat mitt Rom, och återvänt hem till mitt Malmö igen. Tillbaka i mitt vanliga
liv, min vardag, med mina nära och kära och älskade små gossar.
Jag har inte skrivit här för jag har, som jag nämnde sist, inte haft någon som helst inspiration. Inte velat ta tag i de där känslorna, inte velat locka fram dem med rädsla för att jag bara
skulle bli ledsen. Ledsen för att jag inte är där, i min älskade stad. Jag är inte ledsen över att
vara hemma, nej, det är jag inte. Jag är väldigt glad över att vara hemma. Hemma är hemma, men Rom är Rom.
Det kommer väl bli en del inlägg nu när proppen lossnar och jag kan minnas vad jag gjort och vad jag sett därnere i den bästa staden på denna vår jord.
Men jag börjar så här:
Min sista vecka i Rom tillbringade jag inte i Rom, utan i norra Lazio och södra Toscana. Vi hade temavecka om etruskerna, och skulle även hålla i varsin "föreläsning" eller redovisning om något där. Jag fick uppgiften att berätta om stensarkofager i museet i Tarquinia. Nu var det så här att vi redan visste vad vi fick i betyg, och läraren, som även är direktören på institutet, sa att detta bara skulle vara en mysig liten utflykt för oss.
Så, vet ni vad jag gjorde hela veckan? Jag gick runt med ett stort leende på läpparna och bara myste. Landskapet här, i det antika Etrurien, är alldeles fantastiskt fint. Pittoreska byar på krönen, ofta byggda på eller bredvid en etruskisk bosättning. Betande fårhjordar. Bufflar som ger oss den gudomliga Bufalamozarellan. Vatten som flyter genom ravinerna. Olivlundar. Cantinor.
Det var alldeles alldeles underbart ska ni veta!
Vi fick en utskällning en dag oxå. Det var i Tuscania, och vi skulle iväg och kolla på lite gravar. Nu var det stängt in till den här lilla parken där de fanns, fastän de lovat oss dyrt och heligt på museet att det skulle vara öppet. Så, uppmuntrade av direktören, klättrade vi över staketet och gick ner till graven. Jag var ganska trött på etruskiska gravar just då, men den här graven var riktigt cool... I alla fall. Nedanför rann det en liten flod, eller bäck, ja, vad man nu ska kalla det, och där var lite folk som badade. Några killar och någon eller några tjejer. De pratade och var högljudda så där som italienare kan vara. Rätt som det är säger någon "Bunga Bunga". De flest vet nog vid detta laget vad det betyder, men för er som inte vet så är Bunga Bunga-fester det där som Silvio Berlusconi blivit så känd för det senaste halvåret... Jag tänkte att det var dags att gå därifrån då. Vi skulle precis gå när det kom en dam nerför vägen till oss. Och sen fick vi världens utskällning. Den här damen hade sett oss från andra sidan ravinen (hur hon nu kunde göra det för det var rätt så insynskyddat ). Så, det blev en hetsig diskussion mellan damen och direktören, men till slut så lugnade båda två ned sig, och det slutade istället med att vi tackade och damen önskade oss en fortsatt trevlig dag och resa.
På torsdagen, siste mars, var vi på väg hem efter en jättevarm heldag i Vulci. Vi gick igenom en stor arkeologisk park med etruskiska och romerska lämningar, hälsade på bufflar, och kalvar som var väldigt intresserade av oss. Såg en fin liten strand nedanför ett vattenfall, och fantastisk natur. Jagade fjärilar med kameran. Såg ödlor precis överallt. Såg som tur var inga ormar. På väg därifrån stannade vi för att titta på ännu en grav (suck) och då upptäckte vi att det var väldigt lite luft i ena däcket... och nästan punka. Så, Tess som jobbar på bensinmack och kan i princip allt bytte däck medan vi andra stod och tittade på. Hon är bra ibland den där Tess. :)
Sen kom vi tillbaka till Rom. Varje gång man kommer tillbaka, var man än varit och hur länge man än varit därifrån, så hoppar hjärtat ett par extra gånger och man blir varm i hela kroppen. Och nu var det bara en endaste liten dag kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar