Bitterhet och avundsjuka

Bitterhet. Bara känn på ordet. Bitterhet. Det känns inte bra, eller hur? Tråkigt nog finns det personer som drabbats. Livet har inte gått den väg man velat, och allt känns väldigt orättvist. Det är ju inte heller ens eget fel. Nej, det måste finnas någon att skylla på.


Avundsjuka. Just det, SJUKA. Den nyttiga avundsjukan, den som får folk att vilja anstränga sig mer, att göra bättre ifrån sig, att tävla, den borde man se mer av. Den avundsjuka man istället ser är denna..
Den som får en att försöka vara någon man inte är.
Det som får en att baktala andra personer, bara för att få någon form av självhävdelse.
Den som får en att göra de mest idiotiska och destruktiva saker.






Detta är riktat till en enda person. En inte helt anonym person. Inte nu längre. Och du kan tro precis vad du vill. För du är den ende som tror på det. 

Romderby

Igår var det Romderby.

För ett år sedan såg den dagen ut så här...

Drog med T och A till Porta Portese. Det regnade. Det var inget kul.

Hade smskontakt med F och J om vi skulle tillbaka över floden för att se matchen på en bar i Testaccio.

Hamnade till slut på en pizzeria på Viale Trastevere. Ett par kannor vin, och man låg inne med en skön söndagseftermiddagsfylla.

Regnet fullkomligt öste ner. Så som det bara kan göra i Italien. Det avtog inte under hela matchen, och en bra stund efter detta.

Jag minns detta så väl. Jag minns dock inte alls vad vi gjorde på kvällen efter detta. Konstigt att vissa minnen verkligen etsar sig fast. Som ett regn. Jag antar att mycket jag gjorde då hade blivit vardag för mig, och var inte längre något märkvärdigt. Det var säkert en helt vanlig kväll; duschen, laga mat, äta mat och titta på the Big Bang Theory, läsa lite och somna.

Säkert var det så. Men vad jag minns mest av allt var regnet. Det är något med regn som får mig att må så bra. Det gör mig lugn. Det gör mig harmonisk. Det får mig att känna mig fri.

En helt annan saknad

För ett år sen var jag i Rom.

Det är snart ett helt år sedan jag sist var där.

Och ni kan inte ens föreställa er hur mycket jag saknar det.

Jag tänker mycket på Rom varje dag, men den senaste tiden har det varit väldigt mycket. Jag undrar var exakt jag var och vad jag gjorde för 1 år sen. Vissa dagar kommer man ihåg exakt.

14 februari. Pompeji.

26 februari. Roma-Parma med Hjärtat

15 mars. Tivoli och Villa Gregoriana.

Med mycket mer förstås.

Det är alltid med glädje jag tänker på det, men jag blir även ledsen. Det gör ont i mitt hjärta för att jag inte har en aning om när jag kommer dit nästa gång. Det gör ont för att jag inte är där nu.

Vissa dofter och känslor kan påminna mig så mycket om det. Jag drömmer mig bort då en liten stund. När jag kommer tillbaka till den riktigt världen inser jag att jag inte alls är där. Jag är fortfarande här, i Malmö. Det är lite deppigt då. Missförstå mig rätt, jag älskar Malmö oxå. Det är min stad den oxå, och det finns en anledning till att jag bott här i 8 år.

Men, gud va jag saknar min andra stad.