Denna vill jag testa!!!
En kamera som har allt, och som dessutom tål att vara under vatten! Stöttålig är bra för mig, eftersom jag är lite fumlig av mig.
Om ni oxå skulle vilja testa så gå in här:
http://smartsontestpilot.se/pentax-wg-1/bli-testpilot/
Här kan ni se hur den ser ut och hur den fungerar:
http://www.youtube.com/watch?v=s1D9hqYEPRk
Åh, va jag vill bli testpilot på denna! Jag har haft min ögon på en sån där kamera länge, och detta hade varit helt perfekt! Att ta foton utomhus på sommaren i parken eller på stranden är givetvis hur roligt som helst, men att kunna ta coola foton under vatten!!! Ah! Det vill jag!
tisdag 31 maj 2011
tisdag 10 maj 2011
Fin! Och sann!
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.
- Kahil Gibran
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.
- Kahil Gibran
lördag 7 maj 2011
Känslan
I de flesta av mina playlists på Spotify ligger en av mina favoritlåtar, Life in technicolor II av Coldplay. Ni vet vilken jag menar, jag har pratat om den många gånger innan.
Den shufflades precis fram i min lista här. Ibland när jag hör den mår jag dåligt och blir ledsen. För att jag inte är i Rom, som jag förknippar denna låt med så starkt. Just idag steg den där underbara lyckokänslan upp inom mig.
Den är så starkt knuten till mitt besök där i mars för 2 år sedan. Jag fick höra låten för första gången via en länk på en italiensk facebooksida. Då hade jag precis bokat min resa och var så lycklig. Jag skulle tillbaka!
När jag hörde låten steg allt upp inom mig. Jag såg mig själv stå uppe på Gianicolo och titta ut över stan och hörde "gravity release, no don´t ever hold me down, no my feet won´t touch the ground". Jag såg mig gå vilse i regnet på Marsfältet och hörde "I can hear rain coming, I can hear the sirens sound, no my feet won´t touch the ground". Jag såg allt framför mig. Jag såg mig själv och min stad. På Piazza Venezia, på kvällen bland alla människor och "still it´s such a beautiful night".
Alla dessa känslor är väldigt starka för mig, just de känslor som framkallas av musik. Den kan ge mig världens ångest, med desto fler gånger ren och skär lycka. Lycka.
Nu 2 år senare ser jag fortfarande dessa saker framför mig. Men nu har jag varit där 4gånger till efter det, och samlat på mig nya minnen. Men var jag än har gått i denna stad har låten alltid funnits som bakgrundsmusik.
Jag ser inte mig själv, utan hur jag ser Rom, hur jag ser på Rom.
Jag står i hörnet vid Circus Maximus, precis vid Ara Massima, eftermiddag, solen börjar trilla neråt himlen men värmer forfarande, och dränker Circus i ett gudomligt ljus. Palatinens palatsstrukturer glöder, grönskan på Celio gnistrar. Aventinen reser sig med all sin grönska och all sin prakt mittemot.
Jag går runt i "gettot". Koschermat och carciofi alla giudea överallt. Någon pratar hebreiska.
Jag virrar bort mig i gränderna på Marsfältet, allt med vilje för jag inte vill hitta tillbaka ut i verkligheten.
Trastevere... bara går och insuper atmosfären och alla dofter som sprider sig från restaurangerna som ligger som pärlband längs med Lungarettan.
Jag går på bakgatorna av Corson, allt för att undvika den där gatan, och känner doften från Lush lång lång väg.
Jag står vid favoritfontänen, Fontana delle Naiadi (den här ovanför på min blogg) och svävar en liten bit ovanför marken, där i solnedgången bland alla bilar som susar förbi.
Jag går omkring bland husen på Aventinen, och bara njuter. Kommer fram till det där nyckelhålet och tittar, ser Peterskyrkan där i all sin prakt. I Parco degli Aranci går jag bara och myser, tittar lite på utsikten, och ut på den där trappan där jag suttit så många gånger och druckit vin. Går vidare och in bland husen där uppe. Hittar de där två husen, i vilket Benigni bor i ett (vet inte vilket) och tänker hur coolt det hade varit om man hade träffat på honom här.
När jag ser mig själv i Rom är det oftast i området Aventinen, Circus, Testaccio, Forum Boarium och floden. Såklart, som ni redan läst, på andra ställen, men oftast är det en bild från detta området som dyker upp. Och det är där jag vill vara. Jag vill vara där nu.
Jag vill tillbaka. Snart. Mycket snart.
Mi manchi cara, amata roma!
Den shufflades precis fram i min lista här. Ibland när jag hör den mår jag dåligt och blir ledsen. För att jag inte är i Rom, som jag förknippar denna låt med så starkt. Just idag steg den där underbara lyckokänslan upp inom mig.
Den är så starkt knuten till mitt besök där i mars för 2 år sedan. Jag fick höra låten för första gången via en länk på en italiensk facebooksida. Då hade jag precis bokat min resa och var så lycklig. Jag skulle tillbaka!
När jag hörde låten steg allt upp inom mig. Jag såg mig själv stå uppe på Gianicolo och titta ut över stan och hörde "gravity release, no don´t ever hold me down, no my feet won´t touch the ground". Jag såg mig gå vilse i regnet på Marsfältet och hörde "I can hear rain coming, I can hear the sirens sound, no my feet won´t touch the ground". Jag såg allt framför mig. Jag såg mig själv och min stad. På Piazza Venezia, på kvällen bland alla människor och "still it´s such a beautiful night".
Alla dessa känslor är väldigt starka för mig, just de känslor som framkallas av musik. Den kan ge mig världens ångest, med desto fler gånger ren och skär lycka. Lycka.
Nu 2 år senare ser jag fortfarande dessa saker framför mig. Men nu har jag varit där 4gånger till efter det, och samlat på mig nya minnen. Men var jag än har gått i denna stad har låten alltid funnits som bakgrundsmusik.
Jag ser inte mig själv, utan hur jag ser Rom, hur jag ser på Rom.
Jag står i hörnet vid Circus Maximus, precis vid Ara Massima, eftermiddag, solen börjar trilla neråt himlen men värmer forfarande, och dränker Circus i ett gudomligt ljus. Palatinens palatsstrukturer glöder, grönskan på Celio gnistrar. Aventinen reser sig med all sin grönska och all sin prakt mittemot.
Jag går runt i "gettot". Koschermat och carciofi alla giudea överallt. Någon pratar hebreiska.
Jag virrar bort mig i gränderna på Marsfältet, allt med vilje för jag inte vill hitta tillbaka ut i verkligheten.
Trastevere... bara går och insuper atmosfären och alla dofter som sprider sig från restaurangerna som ligger som pärlband längs med Lungarettan.
Jag går på bakgatorna av Corson, allt för att undvika den där gatan, och känner doften från Lush lång lång väg.
Jag står vid favoritfontänen, Fontana delle Naiadi (den här ovanför på min blogg) och svävar en liten bit ovanför marken, där i solnedgången bland alla bilar som susar förbi.
Jag går omkring bland husen på Aventinen, och bara njuter. Kommer fram till det där nyckelhålet och tittar, ser Peterskyrkan där i all sin prakt. I Parco degli Aranci går jag bara och myser, tittar lite på utsikten, och ut på den där trappan där jag suttit så många gånger och druckit vin. Går vidare och in bland husen där uppe. Hittar de där två husen, i vilket Benigni bor i ett (vet inte vilket) och tänker hur coolt det hade varit om man hade träffat på honom här.
När jag ser mig själv i Rom är det oftast i området Aventinen, Circus, Testaccio, Forum Boarium och floden. Såklart, som ni redan läst, på andra ställen, men oftast är det en bild från detta området som dyker upp. Och det är där jag vill vara. Jag vill vara där nu.
Jag vill tillbaka. Snart. Mycket snart.
Mi manchi cara, amata roma!
torsdag 5 maj 2011
Och trots allt är kärleken stor
Under de 2,5 månader jag tillbringade i Italien såg jag massor med märkliga saker och företeelser. En del roliga, en del mindre roliga, och en del bara sorgliga.
Kvinnliga prostituerade.
Manliga prostituerade (som dessutom stod och tog sig på paketet så fort en bil körde förbi, och detta bara ca 100m från där jag bodde).
Totti som sjöng karaoke i en mobiloperatörsreklam.
En ödla som blev så rädd när vi klev in i en grav att han sprang ut, hoppade och fastnade i en gren med svansen, och blev hängandes där.
Olivlundar.
Hasselnötsodlingar.
Persikoodlingar.
Min gränd, såklart. Även en del hus som skulle kunna kandidera till det hus som sitter bredvid min gränd på planschen på min ytterdörr.
Fotboll.
En antik vägtaberna som fortfarande används av lokala ungdomar som bor längs med Via Tiburtina.
4 strejker i kollektivtrafiken.
En tjej bli helt oljlig och svart när hon bytte däck, och killar som bara stod och såg på. Och direktören liggandes i gräset på andra sidan bilen.
Uteliggare, den ena skitigare och trasigare än den andra.
Italienska lyxhustrur shoppandes på gatorna runt Spanska Trappan.
Tiggare med barn och hundar.
Gamla gubbar sittandes på "sitt" café, drickandes sitt kaffe och snacka fotboll.
Indier och pakistanier som, som vanligt, försöker sälja på en det ena och det andra, bara för att överleva.
Afrikanerna som gör det samma, fast med märkeskopior.
En duva bli påkörd, vridandes i plågor, flaxande, tills den dog mitt framför ögonen på mig.
En amerikansk kille på Termini som hade varit i Rom i 1h och redan var trött på stan.
En kursare bada i fontänen på institutet.
Någon som var utklädd till Jack Sparrow på Piazza Navona, och som var skrämmande lik italienaren jag träffade för ett par år sedan.
Rom är, som jag redan sagt en miljon gånger, alldeles alldeles fantastiskt. Men, hon prövar hela tiden min kärlek. Alla tråkigheter man ser, allt som händer mitt framför ögonen på en. Det är svårt att älska ibland, men hon lyckas alltid få mig tillbaka. På något magiskt sätt.
Kvinnliga prostituerade.
Manliga prostituerade (som dessutom stod och tog sig på paketet så fort en bil körde förbi, och detta bara ca 100m från där jag bodde).
Totti som sjöng karaoke i en mobiloperatörsreklam.
En ödla som blev så rädd när vi klev in i en grav att han sprang ut, hoppade och fastnade i en gren med svansen, och blev hängandes där.
Olivlundar.
Hasselnötsodlingar.
Persikoodlingar.
Min gränd, såklart. Även en del hus som skulle kunna kandidera till det hus som sitter bredvid min gränd på planschen på min ytterdörr.
Fotboll.
En antik vägtaberna som fortfarande används av lokala ungdomar som bor längs med Via Tiburtina.
4 strejker i kollektivtrafiken.
En tjej bli helt oljlig och svart när hon bytte däck, och killar som bara stod och såg på. Och direktören liggandes i gräset på andra sidan bilen.
Uteliggare, den ena skitigare och trasigare än den andra.
Italienska lyxhustrur shoppandes på gatorna runt Spanska Trappan.
Tiggare med barn och hundar.
Gamla gubbar sittandes på "sitt" café, drickandes sitt kaffe och snacka fotboll.
Indier och pakistanier som, som vanligt, försöker sälja på en det ena och det andra, bara för att överleva.
Afrikanerna som gör det samma, fast med märkeskopior.
En duva bli påkörd, vridandes i plågor, flaxande, tills den dog mitt framför ögonen på mig.
En amerikansk kille på Termini som hade varit i Rom i 1h och redan var trött på stan.
En kursare bada i fontänen på institutet.
Någon som var utklädd till Jack Sparrow på Piazza Navona, och som var skrämmande lik italienaren jag träffade för ett par år sedan.
Rom är, som jag redan sagt en miljon gånger, alldeles alldeles fantastiskt. Men, hon prövar hela tiden min kärlek. Alla tråkigheter man ser, allt som händer mitt framför ögonen på en. Det är svårt att älska ibland, men hon lyckas alltid få mig tillbaka. På något magiskt sätt.
Var ska man börja...
Har inte varit här på ett tag. Har låtit det vila lite, låtit saker och ting sjunka in.
Som att jag lämnat mitt Rom, och återvänt hem till mitt Malmö igen. Tillbaka i mitt vanliga
liv, min vardag, med mina nära och kära och älskade små gossar.
Jag har inte skrivit här för jag har, som jag nämnde sist, inte haft någon som helst inspiration. Inte velat ta tag i de där känslorna, inte velat locka fram dem med rädsla för att jag bara
skulle bli ledsen. Ledsen för att jag inte är där, i min älskade stad. Jag är inte ledsen över att
vara hemma, nej, det är jag inte. Jag är väldigt glad över att vara hemma. Hemma är hemma, men Rom är Rom.
Det kommer väl bli en del inlägg nu när proppen lossnar och jag kan minnas vad jag gjort och vad jag sett därnere i den bästa staden på denna vår jord.
Men jag börjar så här:
Min sista vecka i Rom tillbringade jag inte i Rom, utan i norra Lazio och södra Toscana. Vi hade temavecka om etruskerna, och skulle även hålla i varsin "föreläsning" eller redovisning om något där. Jag fick uppgiften att berätta om stensarkofager i museet i Tarquinia. Nu var det så här att vi redan visste vad vi fick i betyg, och läraren, som även är direktören på institutet, sa att detta bara skulle vara en mysig liten utflykt för oss.
Så, vet ni vad jag gjorde hela veckan? Jag gick runt med ett stort leende på läpparna och bara myste. Landskapet här, i det antika Etrurien, är alldeles fantastiskt fint. Pittoreska byar på krönen, ofta byggda på eller bredvid en etruskisk bosättning. Betande fårhjordar. Bufflar som ger oss den gudomliga Bufalamozarellan. Vatten som flyter genom ravinerna. Olivlundar. Cantinor.
Det var alldeles alldeles underbart ska ni veta!
Vi fick en utskällning en dag oxå. Det var i Tuscania, och vi skulle iväg och kolla på lite gravar. Nu var det stängt in till den här lilla parken där de fanns, fastän de lovat oss dyrt och heligt på museet att det skulle vara öppet. Så, uppmuntrade av direktören, klättrade vi över staketet och gick ner till graven. Jag var ganska trött på etruskiska gravar just då, men den här graven var riktigt cool... I alla fall. Nedanför rann det en liten flod, eller bäck, ja, vad man nu ska kalla det, och där var lite folk som badade. Några killar och någon eller några tjejer. De pratade och var högljudda så där som italienare kan vara. Rätt som det är säger någon "Bunga Bunga". De flest vet nog vid detta laget vad det betyder, men för er som inte vet så är Bunga Bunga-fester det där som Silvio Berlusconi blivit så känd för det senaste halvåret... Jag tänkte att det var dags att gå därifrån då. Vi skulle precis gå när det kom en dam nerför vägen till oss. Och sen fick vi världens utskällning. Den här damen hade sett oss från andra sidan ravinen (hur hon nu kunde göra det för det var rätt så insynskyddat ). Så, det blev en hetsig diskussion mellan damen och direktören, men till slut så lugnade båda två ned sig, och det slutade istället med att vi tackade och damen önskade oss en fortsatt trevlig dag och resa.
På torsdagen, siste mars, var vi på väg hem efter en jättevarm heldag i Vulci. Vi gick igenom en stor arkeologisk park med etruskiska och romerska lämningar, hälsade på bufflar, och kalvar som var väldigt intresserade av oss. Såg en fin liten strand nedanför ett vattenfall, och fantastisk natur. Jagade fjärilar med kameran. Såg ödlor precis överallt. Såg som tur var inga ormar. På väg därifrån stannade vi för att titta på ännu en grav (suck) och då upptäckte vi att det var väldigt lite luft i ena däcket... och nästan punka. Så, Tess som jobbar på bensinmack och kan i princip allt bytte däck medan vi andra stod och tittade på. Hon är bra ibland den där Tess. :)
Sen kom vi tillbaka till Rom. Varje gång man kommer tillbaka, var man än varit och hur länge man än varit därifrån, så hoppar hjärtat ett par extra gånger och man blir varm i hela kroppen. Och nu var det bara en endaste liten dag kvar.
Som att jag lämnat mitt Rom, och återvänt hem till mitt Malmö igen. Tillbaka i mitt vanliga
liv, min vardag, med mina nära och kära och älskade små gossar.
Jag har inte skrivit här för jag har, som jag nämnde sist, inte haft någon som helst inspiration. Inte velat ta tag i de där känslorna, inte velat locka fram dem med rädsla för att jag bara
skulle bli ledsen. Ledsen för att jag inte är där, i min älskade stad. Jag är inte ledsen över att
vara hemma, nej, det är jag inte. Jag är väldigt glad över att vara hemma. Hemma är hemma, men Rom är Rom.
Det kommer väl bli en del inlägg nu när proppen lossnar och jag kan minnas vad jag gjort och vad jag sett därnere i den bästa staden på denna vår jord.
Men jag börjar så här:
Min sista vecka i Rom tillbringade jag inte i Rom, utan i norra Lazio och södra Toscana. Vi hade temavecka om etruskerna, och skulle även hålla i varsin "föreläsning" eller redovisning om något där. Jag fick uppgiften att berätta om stensarkofager i museet i Tarquinia. Nu var det så här att vi redan visste vad vi fick i betyg, och läraren, som även är direktören på institutet, sa att detta bara skulle vara en mysig liten utflykt för oss.
Så, vet ni vad jag gjorde hela veckan? Jag gick runt med ett stort leende på läpparna och bara myste. Landskapet här, i det antika Etrurien, är alldeles fantastiskt fint. Pittoreska byar på krönen, ofta byggda på eller bredvid en etruskisk bosättning. Betande fårhjordar. Bufflar som ger oss den gudomliga Bufalamozarellan. Vatten som flyter genom ravinerna. Olivlundar. Cantinor.
Det var alldeles alldeles underbart ska ni veta!
Vi fick en utskällning en dag oxå. Det var i Tuscania, och vi skulle iväg och kolla på lite gravar. Nu var det stängt in till den här lilla parken där de fanns, fastän de lovat oss dyrt och heligt på museet att det skulle vara öppet. Så, uppmuntrade av direktören, klättrade vi över staketet och gick ner till graven. Jag var ganska trött på etruskiska gravar just då, men den här graven var riktigt cool... I alla fall. Nedanför rann det en liten flod, eller bäck, ja, vad man nu ska kalla det, och där var lite folk som badade. Några killar och någon eller några tjejer. De pratade och var högljudda så där som italienare kan vara. Rätt som det är säger någon "Bunga Bunga". De flest vet nog vid detta laget vad det betyder, men för er som inte vet så är Bunga Bunga-fester det där som Silvio Berlusconi blivit så känd för det senaste halvåret... Jag tänkte att det var dags att gå därifrån då. Vi skulle precis gå när det kom en dam nerför vägen till oss. Och sen fick vi världens utskällning. Den här damen hade sett oss från andra sidan ravinen (hur hon nu kunde göra det för det var rätt så insynskyddat ). Så, det blev en hetsig diskussion mellan damen och direktören, men till slut så lugnade båda två ned sig, och det slutade istället med att vi tackade och damen önskade oss en fortsatt trevlig dag och resa.
På torsdagen, siste mars, var vi på väg hem efter en jättevarm heldag i Vulci. Vi gick igenom en stor arkeologisk park med etruskiska och romerska lämningar, hälsade på bufflar, och kalvar som var väldigt intresserade av oss. Såg en fin liten strand nedanför ett vattenfall, och fantastisk natur. Jagade fjärilar med kameran. Såg ödlor precis överallt. Såg som tur var inga ormar. På väg därifrån stannade vi för att titta på ännu en grav (suck) och då upptäckte vi att det var väldigt lite luft i ena däcket... och nästan punka. Så, Tess som jobbar på bensinmack och kan i princip allt bytte däck medan vi andra stod och tittade på. Hon är bra ibland den där Tess. :)
Sen kom vi tillbaka till Rom. Varje gång man kommer tillbaka, var man än varit och hur länge man än varit därifrån, så hoppar hjärtat ett par extra gånger och man blir varm i hela kroppen. Och nu var det bara en endaste liten dag kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)