Det sista inlägget

Det händer konstiga saker i Sverige. En drygt 80-årig tecknad serie ansågs ett tag vara rasistisk då den avspeglade invånare i Kongo på ett rasistiskt sätt. I förra veckan stod det lite överallt på nätet om en liten kille som inte fick vara pepparkaksgubbe i sitt luciatåg. På luciadagen fick folk fullkomlig psykbryt för att lucian var mörk Igår fick vi höra att Disney valt att klippa bort vissa delar ur Kalle Ankas julafton.

Folk reagerar och det är absolut inget konstigt. Men vi tar och bryter ner det lite här nu tycker jag.

Det var Kulturhusets konstnärlige ledare (vad nu det innebär) Behrang Miri som kom med påståendet att ”Tintin i Kongo” var rasistisk, och att den borde tas bort från barnhyllan på biblioteket. I dagens samhälle hade aldrig en sån här porträttering accepterats., det är en sak som är säker, och den ska såklart inte göra det heller. Men, man måste se detta för vad det är. Denna serie kom ut i början av 1930-talet, och själva ordet ”neger” var under denna tid ett relativt värdebefriat ord. Att de framstår som lata och dumma handlar bara om stereotyper och förutfattade meningar, och det i sig är bara komiskt.

Nedan citat är från http://debatt.svt.se/2012/09/25/vit-vrede-tystar-diskussionen-om-tintinalbumens-rasism/ och är skrivet av Kitimbwa Sabuni, och beskriver väldigt bra hela den här situationen.

Återkommande är att Sveriges vita proffstyckare stämplar afrosvenskar som överdrivet känsliga som beklagar sig över minsta lilla när de opponerar sig mot rasistiska representationer. Men det är värt att ställa sig frågan vilken grupp i det svenska samhället som egentligen är mest ”lättkränkt”.

De vita proffstyckarna har alltså bara bytt ut sin förutfattade mening om att svarta är dumma och lata (så som de framstår i ”Tintin i Kongo”) mot att de är känsliga och lättkränkta. Men hallå ja.

I förra veckan fick folk psykbryt (undertecknad inkluderad) över hur en liten kille inte fick vara pepparkaksgubbe i ett luciatåg, av anledningen att ”någon” kunde ta illa upp. Vem denne någon skulle vara framgick aldrig, men folk började ju såklart dra paralleller till svarta och bruna människor. Invandrare då, inte solbrända svenskar just hemkomna från Thailand eller något annat varmt och härligt ställe. När jag först läste det så brast jag bara ut i skratt. Tänkte att det måste vara ett skämt. Nej, så var det inte. Bästa kommentaren i det hela var mamman till den lille killen som sa att hon inte tänkte låta sin son gå med i ”ett jävla ku klux klan-tåg” med bara vita lucior, tärnor och stjärngossar. Någon timme senare kommenterade skolan (där luciatåget skulle gå), att killen visst fick vara pepparkaksgubbe, och att det hela var ett missförstånd. Vilken bullshit säger jag. Det luktar efterkonstruktion lång väg det där. De trodde att de gjorde något bra genom att ta bort en lite harmlös pepparkaksgubbe ur luciatåget, märkte folks reaktioner och tog tillbaka allt.

I torsdags var det lucia, och jag är faktiskt lite besviken på mig själv att jag inte tog mig tid att titta på luciatåget på tv. Såg inte en enda lucia den dagen faktiskt. En tjej på jobbet hade glitter i håret, men det var det enda. 

Tydligen rörde även tv:s luciatåg upp en del känslor. Någon hade gjort om en jullåt och rappade, och det var ju absolut förbjudet. Många andra gick i taket över att lucia var mörkhyad. Herregud, lucia var mörkhyad! Lucia ska ju vara en svensk blond tjej, för så har det ju alltid varit. Lucia är ju svensk! Kom in i matchen nu för helvete!

Igår kom den fullständigt absurda nyheten att Disney har valt att klippa bort vissa bitar ur ”Kalle Ankas julafton”. Det blev ett herrans liv kring detta också. Jag skrattade rakt ut även åt detta , och tänkte att detta MÅSTE vara ett skämt. Men nej, det var tydligen inte det. Den svarta dockan klipps bort på grund av att den är svart, och för att den framhäver en stereotyp om... ja om vad egentligen?  Att de är svarta? Glada? Den har en frisyr som kanske ska likna lite rastaflätor, och stora läppar. Är det detta de har reagerat på? För första gången på 50 år? Och den lille farbrorn på hjul då? Jag har aldrig tänkt på, och skulle aldrig ens ha kunnat tänka tanken på att han liknar en jude. Jag tror inte ens mina judiska vänner skulle känna sig kränkta av den här lille farbrorn. Men, letar man efter det så kanske. 

Det roligaste av allt, som även på något sätt fick mig övertygad om att det var ett skämt, var följande citat från Linda Andersson, kommunikationsansvarig på Disney i Norden (taget direkt från Aftonbladet, i artikeln som säkert 97% av Sveriges befolkning nu har läst, men annars se här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15934627.ab ):

När det gäller den blonda flickan med rosa klänning säger Linda Andersson att den är ”stereotyp på ett negativt sätt mot personerna som potentiellt ser ut så”

Alltså. Ja. Jag kan fortfarande inte tro att detta är sant.

Jag föddes med mörkbrunt hår. Det har blivit ljusare med åren, och numera är det i en röd, hennafärgad nyans. Om någon vill kalla mig för eldig, promiskuös, häxa och allt annat som rödhåriga kallas för så varsågod. Jag kommer bara skratta åt det.

Min pappa och mina bröder är mörka och har blivit kallade för ”utlänningajävel” ett par gånger. På pappas gamla passfoton, från innan han blev gråhårig, ser han ut som Saddam Husseins kusin.

Jag har rötter någonstans nere i Europa. Farmor sa Frankrike. Det sägs att jag har ett explosivt ”medelhavshumör” (oj, förlåt, en förutfattad mening).

Min bästa vän är judinna. En annan mycket nära vän har norskt påbrå, och hennes pojkvän är från Uruguay. En annan vän är troende muslim och har täckt hår och huvud varje dag när hon vistas ute bland folk.

När jag var liten lekte jag alltid att jag var från ett annat land. Min mormor gav mig en ”negerdocka”. Min mormor föddes på 1920-talet. Jag älskade denna docka och lekte konstant med den.

Första gången min bror fick se en svart man i den lilla slutna hålan vi växte upp i blev han helt till sig, och sprang in till mamma och skrek ”Mamma, mamma, jag har sett en.... tysk.... från Kina!” Det var ju väldigt konstigt att se detta i lilla hålan.

Jag har haft en högljudd diskussion med Harry Franzén, ledare i Skånes Väl (eller vad partiet hette) mitt på torget i Hässleholm. Folk samlades omkring oss och lyssnade. Det var en diskussion om islam och Harry ville få fram att islam var jättehemskt och en religion som borde förbjudas och utrotas. Jag pluggade religionsvetenskap då. Diskussionen slutade i alla fall med att han backade och gick därifrån, och folk applåderade åt mig. Jag fick tyst på honom.

Att anta att folk tar illa upp och att förutsätta att de är känsliga är väl även det en förutfattad mening? Rasism? Ja, om vi nu ska dra allting till sin spets, så är det väl det. Eller kan man välja att bara se det komiska i det hela. Jag säger inte att stereotyper och förutfattade meningar alltid är komiska, definitivt inte. Förutfattade meningar och stereotyper KAN vara väldigt komiska, för de är bara väldigt idiotiska; svenskar är lättfotade, japaner är ett grymt folk, danskar är alltid fulla, norrmän är tröga, spanjorer, italienare och greker är värsta strandraggarna, alla bögar är fjollor, alla flator är butchiga, araber är terrorister, judar är snåla, amerikanare är feta och dumma, fransmän är snigelätare, alla i Skåne är bönder, Stockholmare är stroppiga, alla i Göteborg heter Glenn, alla i Trelleborg luktar tång, alla är idioter i Helsingborg... Det är ju bara komiskt och idiotiskt allting, och folk som är någorlunda normalt funtade förstår detta. Det är tragiskt när det läggs andra värderingar i det, oavsett om det handlar om en verklig åsikt eller ett antagande om det. Man ska lära sig av sina misstag, inte sudda ut dem. När man exkluderar folk på grund av färg, ursprung och religion, det är då man suddar ut vår historia och då är man riktigt illa ute. Och tänk så tråkigt det blir... Allt det här ger bara rasisterna och andra likasinnade vatten på sin kvarn, och vi spelar dem direkt i händerna. 

Dessutom, om man plockar bort färger från samhället, från vår vardag och våra liv, blir inte världen väldigt tråkig och grå då?

När folk nu, efter allt det här, lägger upp foton och statusar på Facebook där det står ”Jag är stolt svensk” eller ”Jag vill ha våra svenska traditioner kvar” eller ”Sverige är fantastiskt”, då vill jag bara lägga mig ner och gråta. Jag är inte stolt över att vara svensk, de flesta av våra traditioner är ett ihopaplock av utländska, och Sverige är inte fantastiskt! Det är pinsamt att vara svensk just nu. Jag håller med Arne Anka i nedan lilla ruta från det första seriealbumet med honom. Det säger allt om vad som pågår i Sverige just nu.

Detta är mitt sista inlägg här. För er som undrar så flyttar jag till littlemissunshinelikesheis.wordpress.com

Med hopp om en god jul, trots allt. 

/Sara

Hej, jag är här...

Det känns som försummelsen blir större och större, längre och längre. Det har varit mycket denna höst. Något som känns som en oändlig trötthet, med en tvist av förkylning som aldrig vill ge med sig, och ett ledsamt adjö till en som var som en mamma för mig... Men, jag lovar, återigen, att jag snart är tillbaka. Jag saknar skrivandet.

Att säga hejdå

I torsdags var jag och kollade på Coldplay på Stockholms Stadion. Det var alldeles fantastiskt. Verkligen. Vackert.
Mitt i konserten spelades låten "Paradise", och direkt efteråt sa sångaren att de hade blivit tillfrågade om att uppträda med denna låten i ett evenemang i USA som heter "Stand up to cancer". Så, vi fick höra den en gång till, och vara med och sjunga.

Min extramamma, min plastmamma, ligger just nu och är mycket sjuk i cancer. Jag tänkte på henne, och sjöng så tårarna kom.

Dagen efter ringer min barndomsvän, som har min plastmamma som riktig mamma, och säger att hon är mycket sämre och att det inte är långt kvar. Jag var i Stockholm då och kunde inte göra så mycket. Jag sa att jag skulle komma så fort jag bara kunde när jag kommit hem. Jag var där idag.

Det är svårt att säga hejdå. Farväl.

Alla dessa ism:er!

Hittade detta på http://vallinoti.blogg.se/ och fick mig ett gott skratt. Hoppas det kan roa er oxå.

SOCIALISM

Du har två kor. Din granne hjälper dig att sköta dem och du delar mjölken med honom.

KOMUNISM
Du har två kor. Regeringen tar dem ifrån dig och ger dig den mjölk du behöver.

FASCISM
Du har två kor. Regeringen tar dem ifrån dig och säljer mjölken till dig.

NAZISM
Du har två kor. Regeringen tar den vita kon och dödar den svarta.

DIKTATUR
Du har två kor. Polisen konfiskerar dem och skjuter dig.

FEUDALISM
Du har två kor. Feudalherren tar hälften av mjölken och utnyttjar din fru som han vill.

DEMOKRATI
Du har två kor. Man röstar om vem som ska få mjölken.

REPRESENTATIV DEMOKRATI
Du har två kor. Man röstar om vem som ska bestämma om vem som ska få mjölken.

ANARKI
Du har två kor. Du låter dem sköta sig själva.

KAPITALISM
Du har två kor. Du säljer en för att köpa en tjur så att du kan starta en kouppfödning.

VILD KAPITALISM.
Du har två kor. Du slaktar den ena och tvingar den andra att producera lika mycket mjölk som fyra kor tillsammans. Till slut säger du upp arbetaren som tog hand om kon eftersom det var hans fel att kon dog av utmattning.

BERLUSCONISM
Du har två kor. Du säljer tre kor till ditt börsnoterade bolag genom användandet av skuldbrev som din bror öppnat i din bank. Sedan byter du dessa skuldbrev mot aktier i ett halvstatligt företag och genom detta tjänar du fyra kor och kan dessutom utnyttja en ny lag om lägre skatt för ägandet av fem kor. Rättigheterna till mjölkproduktionen från sex kor överför du genom en mellanhand i Panama till ditt hemliga företag registrerat på Cayman öarna med anonyma delägare vilka säljer rättigheterna till mjölkproduktionen från sju kor till ditt företag. I detta företags bokföring återfinns åtta betande djur med möjlighet att utöka till nio. Under tiden har du slaktat de två korna eftersom de luktar och smutsar ner. När de precis ska sätta fast dig blir du premiär minister.

MONTISM
Du har två kor. Du tar hand om dem, regeringen tar mjölken och inför skatt på stall, utfodring och produktion. Du får behålla gödslet. Under tiden antas en lag som beskattar organiskt avfall från djur.

WOW!

Om jag någongång gifter mig, då ska jag ha en sån här brudklänning!



http://giacanali.com/blog/2010/05/jillian-daxs-romantic-handmade-everything-california-mountain-elopement/

Att tänka på

Jag gillar citat i alla möjliga varianter. Just nu är det dessa jag gillar bäst, och som får i alla fall mig att tänka efter, och vilja leva lite mer efter dem.


A good laugh and a long sleep are the two best cures for anything
-irländskt ordspråk

It´s not who you are that holds you back. It´s who you think you´re not.

Sometimes people are beautiful. Not in looks. Not in what they say.
Just in the way they are.
- Markus Zusak

Springtime is the land awakening. The Mars winds are the morning yawn.
- Lewis Grizzard

Everybody is a genius, but if you judge a fish by its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid

Worrying does not empty tomorrow of its troubles, it empties today of its strength

Sometimes you just have to take the leep and build your wings on the way down

Courage doesn´t always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day saying "i will try again tomorrow"

Shoot for the moon. Even if you miss, you´ll land among the stars

Crying doesn´t indicate that you´re weak. Since birth, it has always been a sign that you´re alive.

Life does not have to be perfect to be wonderful.

Att anpassa sig och att få saker att hända

She stood in the storm, and when the wind did not blow her way, she adjusted her sails.

- Elisabeth Edwards

Eros Vännen Tutte Lindvall

11 år och 10 månader blev han, exakt på dagen. Han hade många namn denna katt. Han döptes till Eros, men blev kallad för lille vännen, och sen blev det hans namn istället. Gullenamnet var Tutte. Så, dessa är hans namn; Eros Vännen Tutte. Älskade älskade katt. Jag saknar dig så.

Just nu finns han i en liten blå urna, ståendes på våran öppna spis. Det var jobbigt att lämna honom för kremering. Vi åkte till Djursjukhuset med honom ganska direkt efter att han lämnat oss. Jag kände på honom så han verkligen var död. Tvekade hela tiden. Ville inte att det skulle vara så här. Tårarna rann på mig hela vägen hemifrån, genom stan, och bort till Djursjukhuset. Jag kunde nästan inte få fram ett ljud, och kunde knappt se urnorna som man kunde få askan i. Såg nåt litet blått och kände bara att det var Vännens urna. Fick lämna honom i ett rum, liggandes helt ensam på ett bord. Fy fan för detta. Jag ville inte lämna honom där. Jag ville inte. Jag gick in i rummet igen ett par gånger för att säga hejdå till honom, och för att kolla så att han verkligen var död. Det hade fortfarande inte riktigt gått in i huvudet på mig då. Vi lämnade honom, och åkte hem. Tårarna har inte torkat riktigt än.

Det var förmodligen cancer han dog av. Sista dagen kunde han knappt gå. Baken hängde inte med. Han har haft knutor ett tag, och det har tagits biopsi på dem och dessa visade (för 1 1/2 år sedan) att det var godartade knutor. De sista månaderna blev han sämre och kräkte väldigt mycket. Veterinären gav oss Pepcid som han skulle få varje dag. Det fungerade lite. Han magrade av rätt rejält, vilket inte är så konstigt. Veterinären ville ge honom något antiinflammatoriskt för hans höft, som han verkade öm i. Han höll på att hugga henne när hon klämde där på honom. Nu när jag tänker efter så har han gjort det innan oxå, huggit både mig, och två av mina kompisar, då man närmat sig, eller varit precis på höften och klappat. Ett ultraljud hos veterinären i början av juli visade att han hade förstorad mjälte, och han skulle bli inlagd veckan efter så de kunde ta prover på honom. På söndagen 8 juli såg jag honom bara ligga mitt på golvet i vardagsrummet. Han stirrade framför sig. Han var vid liv. Han ville vända på sig emellanåt, och då kom ett pip som fortfarande hörs i mina öron. Ett hjärtskärande pip. Jag låg hos honom tills han ville vara ifred. Sambon hjälpte honom att "gå" in under gästsängen som står i ena hörnet av vardagsrummet. Där låg han ett par timmar. Jag kollade till honom emellanåt. Vid 15-tiden hörde jag att han rörde sig där under, och gick bort för att kolla. Då såg jag bara hans ben utsträckta och spända, och några sekunder efter så sjönk allt ihop. Allting brast. Jag fick ut honom därifrån, och la upp honom försiktigt på hans favoritfilt. Där fick han ligga. Jag klappade honom och grät. Jag försökte få någon reaktion från honom, men fick ingen. Ögonen var blanka och tomma. Efter en stund blev han stel.

Jag är glad att jag har filmat honom under hans kelbryt, och att jag när som helst då jag saknar honom kan ha honom nära, och höra hans puttrande. Älskade älskade Vännen, jag saknar dig så.

De låg ofta och kramades, Vännen & Gossen. De kallades för gaysarna.

I will be back soon...

Snart är jag tillbaka. Ha tålamod.

Ibland vill jag bara sitta i min egen lilla vrå, eller nånstans under ett träd, eller i solen, med mina favoritmänniskor och djur, virkandes och lyssnandes på Johnny Cash. Det är vad jag vill. Men, just nu måste jag jobba, och gå vidare.

Gammelkatten dog 1v och 2 dagar efter att jag kom hem från Rom. Saknaden är enorm.

Som sagt, snart är jag tillbaka.

Arrivederci Roma

Så var det dags att åka hem igen. Hem till Sverige. Om jag ska vara helt ärlig så längtar jag hem. Jag älskar värmen, det gör jag verkligen, men jag älskar även den svenska sommaren. Hur schizo väder det än må vara... Svensk sommar är fantastisk!

Under den månad som gått har jag lärt mig väldigt mycket om hur saker och ting fungerar här, när det gäller arkeologi och utgrävningar. Det har varit väldigt lärorikt och intressant. Jag hoppas att jag kan komma tillbaka nästa år.
Dessutom fick jag ett avhandlingsämne serverat häromdagen, och professorerna verkar vara helt med på detta. Det känns jätteroligt att de vill låta mig göra det här, trots att detta är min första gång som grävande arkeolog i Italien.

Jag har sett många märkliga saker, som vanligt, när jag varit här. Härom morgonen när jag satt på bussen till jobbet fick jag se en kille i en park som satt vid sidan av en buske och gjorde nr 2. Fullt synlig för alla människor.

Mina tankar är just nu lite här och där av olika anledningar. Jag har fortfarande lite packande att göra. Dessutom är min gamla katt därhemma sjuk, riktigt sjuk. Han har varit hos veterinären från igår till idag, och just nu vill jag bara hem och mysa med honom i soffan. Det känns som att det kanske snart tar slut. Han är illa däran min älskade Vännen.

Så, jag kommer att ge er mer en annan dag.

Ha en härlig helg!

A presto!

Trafik

Jag brukar aldrig ha några som helst problem med, eller i trafiken, här i Rom. Känner mig aldrig särskilt rädd heller trots att italienarna, med svenska mått mätt, kör som dårar.

Dock så höll jag på att bli påkörd av en vespa idag på ett övergångsställe. En buss stannade för mig. Jag började gå. Bilen som var på väg från andra hållet stannade. Jag gick lite försiktigt fram. Då kom en vespa och tvärnitade en halv meter från mig. Jag blev helt chockad. Alla andra runtom blev helt chockade. Jag höll upp handen mot honom, som för att säga "piano, piano" ta det lugnt. Jag stapplade vidare, och när jag mötte folks blickar bara skakade på huvudet med lite medlidande.

Ärligt talat. Hur är man funtad om man kör om en buss så här? Idiot.

En lördag i bilder

Jag har varit alldeles alldeles för trött om kvällarna för att skriva här. Det är runt 30-35 grader varje dag.

I veckan har jag... ja, vad har jag gjort. Jobbat. Tittat på fotboll. Slappat.

I fredags spelade Sverige mot England, och jag och annan tjej här på Institutet var nere i stan på en irländsk pub och kollade. Det var kul såklart, men utgången av det hela var desto mindre kul. Jag tyckte att de spelade bra och allt, men det räckte inte. Så, EM är slut för Sverige för denna gången. De spelar mot Frankrike på tisdag, och det skulle inte förvåna mig att de vinner den matchen. Nu har spänningarna släppt och detta kan mycket väl göra att de spelar på ett annat sätt. I vilket fall, det är över. Surt.

Igår, lördag, var min plan att sticka ut till Ostia Lido för att försöka jämna ut min löjliga arkeologbränna.  Det gick rätt bra. Men, jag har bränt mig på mina stackars ben. De har ju inte alls varit exponerade för sol, och tog dagen vid stranden ganska hårt. Det börjar dock lägga sig nu, men det stack och sved i dem i går kväll.


Här har jag försökt att dokumentera dagen i bilder.

Den fina fontänen på Svenska Institutet

Gården

Piazza Thorvaldsen precis nedanför Via Omero.

Egyptiska Institutets häftiga byggnad lite längre bort på gatan. Massor med hieroglyfer.

Ah, Villa Borghese! 

Ett litet altare som jag passerar varje dag på väg till jobbet. En liten Maria-figur står där inne.

Demonstration på Piazzale Flaminio. Det var några fackföreningar, eller likande.

Här har vi då tunnelbanan, linje A. Inte så mycket folk.

På Termini byter man till linje B, och då är det så här mycket folk. Ingen luftkonditionering heller, som A alltid har. 

1 h senare hamnade jag här. Ostia Lido. Fick inte med den på foto, men strax innan åkte en Carabinieri-båt förbi.

Segelbåtar och ett underbart Medelhav!

Svart sand. Den var så varm att det var helt omöjligt att gå barfota i den. Sandalerna åkte på när jag skulle ut och bada. 

Under det röda parasollet sitter strandens badvakt. 

Pasquino vid Piazza Navona. Munkaveln som satt på honom sist jag var här var borta, och massor med nya lappar var fastsatta på honom. 

Jag och två andra tjejer här gick ut för att äta på kvällen. Vi hamnade på en liten restaurang i närheten av Pantheon. God mat, gott vin. Senare begav vi oss till Trastevere och baren San Callisto för att möta upp lite annat folk. Vi tog en öl där, snackade lite och begav oss sedan hem. Vi skulle ta en taxi, men där var jättelång kö. Så jag gjorde en fuling. Jag haffade en taxi på gatan utanför och vi hoppade in i den. Då började folk protestera. Chauffören sa att vi måste vänta i kön, men jag sa till honom att kom igen, vi är trötta. Så ok, han körde oss. Jag kände mig väldigt osvensk just då, när jag trängde mig i kön. Lungotevere var smockfull med folk och bilar, så han körde in på småvägar in på Marsfältet. Det gick snabbt och var lite som att åka karusell. 

San Callisto.

Väl hemma var jag tvungen att smörja in mina stackars ben som jag hade bränt på stranden. Fick lite aloe vera och det funkade rätt bra. Idag är det byxor som gäller så de stackars liven får vila från solen. 

Jag älskar italienska reklamskyltar. Vet inte riktigt vad detta är, men kom igen! En tax som håller en glass! Det är ju alltid kul.

Idag på morgonen var vi nere på en vintagemarknad här i närheten och shoppade lite. Hittade en söt liten klänning för 8E som jag tyckte var ett kap. Det är sanslöst varmt idag, och jag sitter på mitt rum med både ytterdörren och fönstret öppet i ett försök att få lite tvärdrag och svalka. Det funkar sådär. 

Just nu är det ca 34 grader. I veckan ska det bli upp mot 38. Jag gillar verkligen när det är varmt, men det kan nog bli i mesta laget med 38. Dessutom när man jobbar i en liten håla där det inte fläktar särskilt mycket.

I veckan kommer Hjärtat och svärföräldrarna hit. Ska bli härligt! 

Nu, lite mat, sen ut på stan för att träffa en kompis hemifrån på en kaffe- och glassdejt. 

Ci vediamo!

Fantastiskt

Jag såg en blind leda en blind häromdagen! Det ni!

Jag drömde...

..inatt att jag var gravid. Så, nu undrar jag, vem av mina kompisar är det som är gravid?? Vem?

Due altri giorni

Då har man avslutat sin andra dag på grävningen. Det har inte varit så mycket just grävande de här två dagarna. Vi har börjat med att städa undan på den nivå de slutade på förra året. Det tar lite tid det också. Jag har även jobbat lite med totalstationen, som mäter ut hela siten och specifika ställen där vi grävt, och kommer att gräva. Det gick dock inte så bra. Först så dog ett batteri. Vi bytte. Sen dog det batteriet oxå. De trodde att det var laddaren det var fel på, så nu försöker de få tag i en ny sådan. Ja, så vi får väl fortsätta när det fungerar igen då. Tycker det är lite kul med totalstationen och det som är lite mer tekniskt. Det, plus att min bror jobbat med det där en gång i tiden. Sen har vi även tagit ner väggarna till en 1800-tals brunn med en stor hacka. Det var kul.

Igår fick jag sticka iväg efter jobbet och köpa skor. Ett litet projekt var det allt. Först gick jag till ett ställe i Trastevere som jag kollat upp tidigare. De hade inte de jag skulle ha. Så jag gick vidare till en annan som jag visste skulle ligga i närheten. Frågade en gammal man efter vägen och han var väldigt hjälpsam. Han hade även en väldans söt liten hundvalp, så jag fick gosa-med-hundar-begäret stillat en liten stund. Väl där så provade jag säkert 5 par innan jag till slut fick ett par som både passade, och hade den där lilla säkerhetsgrejen på sidan. En liten liten söt man hjälpte mig, och han verkade gilla mig också eftersom jag fick lite rabatt på skorna. Alltid kul att handla skor. Eller inte.

Det spelar ingen som helst roll hur många gånger jag än varit här, och hur bra jag än känner till staden... Jag går ALLTID vilse på Marsfältet. Otroligt. Jag tänkte igår att jag följer floden en bit norrut, och viker sedan in och går norrut. Hur fel kan det bli liksom. Ganska fel, kan jag säga. Ett tag var jag på väg ut till floden igen. Jag var sjukt trött, blodsockret var nere i tårna, två stora blåsor under varje fot, ont som fan i knäna och svettades som...ja. Jag var inte alls på humör för att vara vilse. Till slut hamnade jag på ett välbekant ställe, Piazza Navona, och därifrån kunde jag ta mig hem i alla fall. På Ripettan fick jag stanna och handla ett Bounty, annars hade jag svimmat.

När jag kom tillbaka till institutet satte jag mig ner en stund vid datorn. Kollade mail och sånt, chattade lite med Hjärtat. Sen skulle jag gå och göra mat. Det gick inte jättebra, för jag hade väldigt svårt för att gå. Dels för blåsorna som så lägligt placerat sig framme på trampdynorna, men även för knäna. Jag hade så ont i dem att jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Jesus och hans heliga moder. Jag stapplade runt här ett tag, fick i mig mat, sen gav jag upp. Tog tigerbalsam på knäna och la mig. Jag var rädd att det skulle göra lika ont nu imorse, och då hade jag nog inte ens kommit upp ur sängen. Men, det var bara lite ömt, och jag kunde gå. Jag tror att det är en kombination av att ha gått mycket och att ha legat på knä på sten och hårdpackad jord som ställt till det. Så, nu imorse tog jag på lite mer tigerbalsam, tejpade bomull vid blåsorna, och gav mig iväg. Till bussen. Det är så jag tänker ta mig fram nu. Buss. Jag har t.om. köpt ett busskort idag. Det har dock inte haft så stor effekt än, eftersom jag först fick springa runt hela Piazza Venezia och Piazza d'Ara Coeli för att köpa ett, sen tog jag en buss som jag visste åtminstone gick uppåt mot Piazzale Flaminio. Men, den svängde över floden, i helt motsatt riktning mot var jag skulle. Så jag hoppade vid nästa stopp, och började gå hem. Men, imorgon kanske? Då ska jag ta bussen hela vägen ner till S Omobono, sen ta bussen hela vägen hem. Eller nästan, den stannar precis nedanför parken, på Viale Washington.

Solen skiner och är väldigt varm här. Idag var vi nog uppe i 27-28 grader, och det ska fortsätta så här resten av veckan. På fredag skulle det krypa upp mot 30. Så, solkräm och hatt på, och en ständig ström av vatten ner i halsen.

A presto!

Tillbaka i Rom

Så, då var jag här igen. I Rom. Det känns inte alls som att det var strax över ett år sedan jag var här senast. Allt är precis som vanligt. Metro C-utgrävningen pågår fortfarande på Piazza Venezia. Indierna går fortfarande runt och säljer prylar på stan. Tibern rinner fortfarande med sitt oändliga flöde. Panteon står fortfarande stolt på sin plats. Italienarna kör fortfarande lika galet som de alltid har gjort, och kaffet smakar som vanligt alltid bäst här.

Jag lämnade min älskling och katterna tidigt i morse, 6.13 gick tåget till Kastrup. Det var jobbigt att lämna M, men jag får tänka att det bara är för 18 dagar. Så långt är det tills han kommer och hälsar på. Sist jag var här tog det 5 veckor innan vi sågs. Han sa till mig att jag skulle dokumentera min dag med foto, och det var en kul idé! Så jag gjorde det.

Så här har min dag sett ut...

Kastrup på morgonen. Ser inte fullt så kaotiskt ut som det faktiskt var. Jag har nu förstått att jag lever i 2000-talet (tack för det bror Nisse), och checkade in hemma och väl på Kastrup var det bara att skriva ut bagagetag och boardingkort. Sen skulle man gå och lämna sin väska. Disk 3-37 stod det. Jag ställde mig i en kö, disk 7 kanske, och tänkte "ja men det här är ju bra". Kön rörde sig inte alls. När jag stått där i en kvart var det någon som påpekade för mig att det var fel kö. Jaha. Jag hamnade rätt till slut och då gick det undan. Skandinavisk effektivitet!

Säkerhetskontrollen. Det pep om mig när gick igenom. Såklart.

Ingen fri bjudsprit, vilket jag är lite missnöjd med. Istället hade Carlsberg nåt jippo med öl och fotboll. Men de bjöd minsann inte på någon öl.

Breakfast for champions!

På planet... Looney Toons, tecknade Mr Bean och Tom & Jerry på tv.

Jag tror att detta är den där djävulssjön. Men, jag vet inte. Vi flög en helt märklig väg så jag tappade orienteringen lite. Jag satt och kollade efter Alperna, för då skulle det inte vara så långt kvar. Rätt som det var flög vi över havet. Det bör ha varit Adriatiska havet. Men, ja, som sagt... jag tappade bort mig helt.

Bo Hagström var på samma flyg.

Struntade i Leonardon, och tog bussen istället. Bättre och roligare! Chauffören satt och pratade i telefon konstant. Han skällde mest och jag tycker faktiskt synd om den på andra sidan luren. Han var inte snäll.  Och han körde så som bara en italienare kan köra. 

Mitt rum. Precis bredvid det jag hade sist, med delat badrum. Nyrenoverat och fint.

Ah Via Omero.

Piazza Flaminia.

Piazza del Popolo.

Via del Corso, och Skrivmaskinen längst bort.

Fint ogräs och lite ruiner vid Capitolium.

Här ska jag gräva!

Tarpeiska klippan.

Trappan till kyrkan S Omobono, som i stort sett ligger i vägen för utgrävningen :)

Ah, Ponte Rotto!

Ah, Ponte Fabriccio... den där bron är den äldsta som fortfarande används. Eller hur man nu säger.

Portico d'Ottavia.

Man som fiskar i Tibern. Säkert god fisk där.

Trastevere. Kolonn på hörna.

Ah, Trastevere.

Åh, Trastevere.

Oh, Trastevere.

Förresten så stannade jag och åt på en trattoria här. Hamnade bredvid två engelsmän som började prata med mig. De hade beställt in en hel flaska vin, och orkade inte dricka allt själva. Lagom bra att dricka rödvin i 30-graders hetta på tom mage. Men det var kul i alla fall.

Tibern och Peterskyrkan.

Synagogan...s tak

Vet inte om det syns så bra, men just då, när fotot togs, var det 28 grader.

Campo dei Fiori.

Vackert!

Pantheon lite så där från sidan. Detta är efter jag druckit min efterlängtade kaffe på Sant Eustachio. Mmmmmm. Jag var så tagen så jag glömde ta foto.

Gelato på Della Palma. Här har vi då en med Passion, Kokos och, såklart, Citron!

Piazza di Pietra.

Piazza di Pietra.

På väg hem passerade jag det här... Via Condotti och Spanska Trappan. Och i parken precis här i närheten var där fullt med folk, bl.a. två stycken som försökte sig på att ha lite "umgänge" (måste censurera här). De började, men sen tittade folk på dem och de verkade inte tycka det var lönt. 

När jag kom hem satt jag ute på terrassen en stund och bara njöt av att vara här igen. I mitt Rom. Hos min andra stora kärlek.