En annan bild av Thåström...lite grönare :)

Thåström!

Det var i torsdags... jag har inte skrivit något förrän nu. Jag har inte kunnat. Jag har varit nästintill mållös, i alla fall i den mån jag klarar av det.
Jag var och såg Joachim Thåström på Stortorget i torsdagskväll...

Jag kan, utan tvekan, säga er att detta är det absolut bästa som jag någonsin sett och hört på Malmöfestivalen. Han slog både Timbuktu och Svenska Akademien med hästlängder! Och allt annat som man tyckt varit bra... Bob Hund, Lady Sovereign, Veronica Maggio, Soundtrack, Eskobar, The Ark... Alla de är bra, men de har inte chans när det kommer till denna snart 50-åriga rebellen från Rågsved!

Alla vill till himmelen och Du ska va president var kanon! Die Mauer alltid lika bra! The Haters var fantastisk, och Fan Fan Fan skickade en hjärtepil rakt in i kroppen på mig... Jag stod som förstenad, andades och kunde inte röra på mig. Jag behövde inte röra på mig... allt jag behövde var där och då.

Thåström!

Bob Hund!

Jag och Emma var och kollade på Bob Hund i söndags! De spelade på Stortorget, och där var såklart mycket folk...fast inte lika mycket som när Timbuktu spelade i lördags... Jag tror aldrig där har varit så mycket folk på Stortorget som i lördags... Möjligtvis när MFF vann SM-guldet 2004, men annars, nej!
Bob Hund är jävligt bra och fantastiskt roliga att kolla på!
Thomas Öberg heter sångaren, och verkar nästintill vara alldeles ifrån vettet. Under beskrivningen av honom på deras hemsida, så står det att han står för sång, melodika & avsågad trafikkon. Den där trafikkonen ja... Den användes flitigt under hela konserten, och det blev rätt häftiga ljud när han satte miken i den och över förstärkaren... Och Öberg sa oxå att Bob Hund tillhör en viss religion som gör allt som den stora vita konen säger! :)
De flesta har väl hört Bob Hund antar jag, men om man ska beskriva deras musik så får man väl säga att de är lite som The Doors (Tack Emma!)... Musiken är för sig och sången för sig, men det funkar ändå väldigt bra tillsammans... När Emma sagt detta stod jag i en stund och funderade på en annan liknelse, och det bästa jag kunde komma på var att Bob Hund är som VINAIGRETTE! Olja och vinäger som inte kan blandas ordentligt, men blir jävligt gott ändå! Inte min bästa liknelse, men men...

I alla fall så är Bob Hund förbaskat bra, så ni som aldrig har sett dem live...SE TILL ATT GÖRA DET!

Den lille brune och allsång på Stortorget

En annan sak som är given på festivalen är Timbuktu! Även de åren då han själv inte varit med och uppträtt, så har han ändå dykt upp lite här och var på olika konserter. Han kan helt enkelt inte hålla sig ifrån... Och han ska inte heller göra det! Han ska vara med, that´s it and that´s that!
Igår var hela Stortorget, och jag menar verkligen hela, fullt med folk när kl var 23.30. När först Damn! så jublar publiken... Sen kommer han, Timbuk - han den lille brune, och ett jubel som nästan verkar komma upp från underjorden hörs, och man kan nästan inte sluta jubla. Och så sätter han igång.
En liten människa är han den här mannen. Riktigt liten faktiskt. Och det är fullt ös från början till slut! Han studsar upp och ner, fram och tillbaka, springer, dansar, ligger ner, upp igen - vilket energiknippe! Under någon låt igår så tonade de in Bille Jean och man fick se Timbuk dansa moonwalk! Och hela Malmö jublade!
Och Allsången på Skansen kan ju bara ta och hoppa och skita! Igår var det Allsång på Stortorget! Och det är det som är så fantastiskt med den här lille mannen; Alla gillar hans musik och alla kan sjunga med i hans låtar! Tänk er 50 000 människor (eller hur många vi nu var) och alla sjunger "Det ordnar sig, det gör det alltid, ja det löser sig, så brukar allt bli, det kommer fixa sig till slut..." "Man vill ha sin bit av kakan, man vill äta den med, folk vill ta tillbaka men vägrar å ge..." "Vi drar till Malmö, vi drar till Malmö"...
Jag tror, att om de hade lyssnat riktigt noga, så hade min kära bror och hans familj kunnat höra det ända hem till skogen där de bor!

Festivalen!

Nu är det Malmöfestival, och det är väl en aning som Tiffany Persson säger: Som karnevalen i Rio fast utan dödsskvadroner! Hela innerstan blir ett inferno av grillrök, mat, sockervadd, heliumballonger, ungdomar och annat löst folk. Maten är en av mina favoriter, även om det oxå kan kännas lite trist. Det är det gamla vanliga: Flottiga fisksmakande langos, Friterade bananer som serveras av samma killar som fortfarande söker flickvän, och den förbannade jävla thaimaten som ska finnas överallt!!! Jag menar, helt ärligt, what´s the deal med thaimat? Det är jolmigt, och allt smakar likadant. Sen tilltalar överdriven stark mat mig inte särskilt mycket. Det är bara starkt liksom, inget annat.
I alla fall...
Jag uppskattar de något ovanliga inslagen när det gäller mat. Som t.ex. Les Trois Roses som har någon köttgryta med choklad. Eller italiensk piadina. Eller Älgkebab. Eller min alldeles egna personliga favorit, PLASAS! Plasas är det godaste som finns på festivalen. Jag går och längtar efter att äta det när festivalen är slut, och innan den ska börja. Jag har för mig att det finns en afrikansk restaurang nere på Möllan nånstans, men jag vet inte om de har plasas.
Det är en köttgryta, som kalops ungefär, fast afrikansk. Där är nåt som liknar spenat i den, och en massa spännande kryddor... och med friterade jams till...och det är alldeles alldeles gudomligt gott! Åt den i fredags, och de har ändrat på den lite. Men den var god ändå! Så, mitt tips är: PLASAS!

Och det här är jag och Nisse! Mitt favoritfoto... Tagit i Göteborg

Det här är jag och Fredrik!

Det här bilden jag pratar om i förra inlägget... Taget av mormor med hennes Polaroidkamera!

Och syskonen då?

Vad har jag fått av dem?
Jag är minstingen i vår familj... En liten sladdis om man vill; det är 13 år mellan mig och Nisse, och 6 år mellan mig och Fredrik.
När jag var liten så var Nisse den som skämde bort mig och Fredrik den som försökte uppfostra mig och sätta mig på plats.

Nisse tog alltid hand om mig, och var min barnvakt när mamma och pappa inte var hemma. Det var alltid jag och Nisse liksom. Vi lekte med Lego och han skulle bygga "inneoomma" till mig. Han hade först inte den blekaste vad detta var för något, men på något sätt lyckades jag förklara för honom att det var hus med rum, inneooma!
När Nisse gick i gymnasiet så tog han bussen upp till Hässleholm varje dag. När han åkte så gick han tvärs över gräsmattan, vände sig om och gav mig en slängpuss. Och jag visste precis när han skulle komma hem och satt och spanade och väntade på honom.
Den där gången han trampade upp på gräsmattan, den finns nog fortfarande kvar om man kollar noga.

Och ni vet när man fyllde i såna där "Mina vänner", då skulle man ju skriva vem som var ens idol... Jag skrev alltid "min storebror Nisse"...
Han var så snäll oxå, att han byggde en Barbie Rockstarsscen till mig... Den finns kvar hemma hos mina föräldrar. Den kommer jag nog aldrig att göra mig av med!

Sen, spelade han alltid musik för mig. Eller, när jag var riktigt liten vet jag inte. Men jag kommer ihåg att jag hängde på hans rum, och tittade på hans skivor. Han hade måååånga skivor. Jag fick se, och bläddra fint genom dem, och välja en jag ville lyssna på. Där fanns en som var min favvis, en vinylsingel med The Assembly, "Never never" heter den. Tycker fortfarande att den är bra.

Jag lyssnade på massor på Nisses rum, men vissa låtar kommer jag ihåg bättre än andra:
Simple Minds "Don´t you forget about me" - älskar den låten, påminner om en sval sensommarkväll i brorsans rum, och doften från grillad korv och klippt gräs kommer in genom fönstret...
Honky Tonk women - Vet inte, men jag kommer bara ihåg att den rockade, och jag diggade.
En annan låt med Stones som jag inte kommer ihåg namnet på, hade världens coolaste video - Allting är liksom i neonfärger, och lila, och Jagger kommer gåendes ner för en trappa och Keith spelar på en gitarr med gummihals som svingar fram och tillbaka...
Beds are burning - denna upptäckte jag lite senare, och tror det var när Nisse hade flyttat hemifrån och både i den lilla mysiga ettan på Skolgatan med Sanne. De hade MTV och det var på den tiden när de fortfarande spelade bra musik, och musik överhuvudtaget på kanalen.
Sledge Hammer - oxå från den där lägenheten. Fortfarande en av mina favoritvideos.
Dancing in the dark - gillade denna videon starkt och tyckte det var så coolt när han tar upp tjejen på scenen och dansar med henne.

Brorsan lärde mig oxå att lyssna på Beatles och The Clash, och det är jag evigt tacksam för. Och efter 30 år har jag äntligen lärt mig att gilla Tom Waits.
Nisse brukade göra blandband till mig, kanske som ett litet försök att missionera sin musik på mig... Han lyckades mycket bra med det, men jag tror mest att han gjorde det för att leda bort mig från att lyssna på New Kids On The Block... där lyckades han inte så bra. Och stackaren fick äran att åka med mig och 2 kompisar när vi skulle till Köpenhamn och titta på Marky Mark and the Funky Bunch! :)

Kommer ihåg att Nisse hade såna där spånplattor där han fäste färgade glödlampor på som lyste och blinkade. Lite disco på hans rum. En gång var jag och Johan inne på Nisses rum och han spelade musik för oss i vanlig ordning, och drog för rullgardinen så det blev helt mörkt, och satte på lamporna... DISCO! Jag och Johan blev helt exalterade och började dansa och hoppa. Det var inte poppis... vinylskivor gillar inte det! Och inte Nisse heller. Men han blev inte arg. Tror aldrig att Nisse blivit riktigt arg på mig, och vi har aldrig någonsin bråkat.
Inte som jag och min andra bror Fredrik då...

Fredrik är, som jag sa innan, 6 år äldre än mig. Och jag har alltid kallat honom Frerik... och så heter han fortfarande i min mobil :).
Och jag tror att det är den korta skillnaden i år som gjort oss som hund och katt. Vi har bråkat som fan helt enkelt! Aldrig slagsmål, men ett par lusingar har väl delats ut...
Han försökte sätta mig på plats och uppfostra mig. Jag lyssnade inte ett dugg på honom, det var Nisses ord som var lag, och det retade nog upp honom ganska mycket.
Jag har ett kort på min kylskåpsdörr som säger rätt mycket om oss syskon och våra roller; Nisse i mitten med ett leende och försöker låtsas som ingenting, jag till vänster och jag håller Nisse i handen och tittar lite kaxigt bort mot Fredrik som ignorerar mig och bara försöker se tuff ut i sin svarta keps.

Nisse flyttade hemifrån när jag var 7, men Fredrik blev jag inte av med. Han bodde hemma ett tag till. Minns faktiskt inte riktigt när han flyttade.
Även om vi alltid har haft en hatkärlekssyskonrelation till varandra, så har han alltid skyddat mig. Ett exempel... På skolan där jag gick var där ett stort träd mitt på skolgården. Och alla ungar var här på rasterna och hängde i grenarna som vilka apor som helst. En kille i min klass, Martin, svingade sig upp i en gren precis när jag gick förbi en gång, och den här stora grenen åkte rakt ner över mig och mitt ansikte och lämnade en stor reva och lite blod... Jag blev ompysslad av skolsyster, och gick hem. Fredrik gick på en annan skola i byn, men var tvungen att gå ner till vår skola för att äta, och dagen efter gjorde han det, och hittade sedan stackars lille Martin och drämde ett paraply i huvudet på honom.

När Fridas killes lillasyster ett par år senare hoppade på mig på festivalen, så var han beredd att åka till Osby för att pryla Fridas jävel till pojkvän.
Åren har gått, och jag och Fredrik har fortfarande den där hatkärleksrelationen till varandra, men nu är vi vuxna. Vi kommer väl bra överens nu, och pratar ganska ofta med varandra. Vi kan fortfarande säga "din dumme jävel" och "dra åt helvete" men nu är det i alla fall av kärlek!

Och intresset för hästar, om än en aning avsvalnat nu, har jag fått av honom. Fick ta hand om hans och pappas första egna travhäst, Quilly, som hade fått kalkavlagringar i knäna och inte dög som travare längre. Hon var fin, min Quilly...
Saknar ibland att pyssla med hästar. Fredrik jobbar med det varje dag, och nästan varje tisdag är han på Jägersro antingen för att jobba eller för att köra något lopp själv. Så, om jag känner för att träffa honom, så sticker jag ut dit. Och som bonus kan jag gå in och mysa med hästarna han har med sig. Det är världens bästa botemedel mot stress, hästar... Bara stå och klappa dem, lukta på dem och titta på dem.

Som lillasyster till dessa två bröder har man blivit ganska härdad. Och präglats rätt bra av dem. Jag har t.ex. alltid umgåtts bättre med killar än med tjejer, och det tror jag att jag har mina bröder att tacka för.
Mamma berättade en kul grej som är ett bra exempel på hur jag hade det när jag var liten... Jag, Nisse och Fredrik tittar på tv... Nisse och Fredrik börjar retas, och jag tycker inte det är kul. Till slut blir jag skitsur och går ut till mamma och säger till. Hon svarar med "Ja, men smäll till dem då!"... Ok! Jag går in med bestämda steg och ger dem varsin lusing och går därifrån.

Nisse och Fredrik, bättre bröder än er får man leta efter! Man kan inte välja sin familj (har jag hört) men skulle jag valt, så hade jag valt er!
Älskar er!

Nu har jag varit igång igen...

och tänkt en massa... Men denna gången är det inte tusen olika dumma och negativa saker som snurrar, utan ganska roliga tankar.
Vad jag har tänkt på? Jo, hur mycket av sina föräldrar och syskon och annan släkt som man har i sig, hur mycket man än kämpar emot.
Pratade med min ena bror, Fredrik, häromdagen och han hade pratat med mamma om något och blivit full i skratt för nåt hon sa påminde så mycket om vår mormor. Jag skrattade lite åt det, och kom sen på att jag ju kämpar mot de där generna varje dag. För er som inte har en aning, så ska jag berätta lite...
Min mormor var en kul typ. Hon var väldigt rund, vithårig och permanentad, hade dubbelslipade glasögon och cyklade alltid. Hon var väldigt snäll, och vi ungar har alltid umgåtts mycket med henne. Mycket mer än med vår farmor. Det var kul att vara hos mormor. Hon hade smurfar oxå!!! Smurfar är bäst!
I alla fall, mormor hade massor med syskon, men de som jag känner/kände bäst är/var: Inez och Margot. Jag brukade alltid följa med mamma ner i byn, och där träffade man alltid på mormor och dessa två systrarna. Och jag tyckte det var så roligt att höra deras snack och deras skvaller. De var väldigt högljudda och sa ibland saker högt med vilje, just bara för att personen i fråga skulle höra. Lite bitchigt liksom. Och de kunde säga saker till folk som man ibland nästan kunde skämmas för, bli lite generad liksom. Nästan som att de var elaka. De var riktiga bitchar kan man väl säga. Och kanske en aning bittra.
Det är just de generna jag försöker kämpa mot varenda eviga dag. Jag försöker att låta bli att tala innan jag tänker, och försöker att få det att låta fint och bra. Och försöker oxå skaka av mig tanken att alla är dumma i huvudet och kan fara åt helvete.
I alla fall, både jag och mina två brödrar har ju givetvis fått en del av detta i oss. Men, stackars lilla jag har nog fått mest av det. Eller, jag ska ju inte tycka synd om mig själv för detta. Nej, jag tackar dem för de andra egenskaperna jag fått av dem; skinn på näsan, och lite jävlaranamma! Fredrik hade någon gång sagt till min mamma att de aldrig någonsin behövde oroa sig för mig... för om någon någongång skulle försöka nåt eller vara dum mot mig, då pratar jag bara omkull dem! Mitt ex sa nångång när jag blivit förföljd av två killar tidigt en söndagsmorgon, att om de hade hunnit ifatt mig så hade jag käkat dem till frukost...hahaha! Ja mormor, Inez, Margot och lilla mamma Kitten, jag tackar för de egenskaperna, och tackar för att ni inte gjort mig till något mjäkigt mähä utan stake!
Den andra sidan då, Pappas sida? Ja, min pappa var ensambarn, och min farfar var det bara min bror Nisse som träffade, och min farmor träffade vi allihopa, men inte så ofta. Hon bodde i samma lilla håla som oss, men det var inte lika kul att vara hos henne som hos mormor. Farmor hade det väldigt fint hos sig, och en massa dyrbara prydnadssaker som absolut inte fick röras. Men hon gjorde världens godaste kakor! Farmorkakor kallar jag dem... det är vanlig mördegskakor med kakao som man "gafflar" igenom och som blir så goda! Hon hade dessutom massor med vinbärsbuskar i trädgården...mmmmm! Och krusbär! Det är gott med krusbär.
I alla fall, det säga att jag är ganska lik min farmor till utseendet; samma blåa ögon med gröna stänk i och samma kroppsbyggnad. Och jag har ett gammalt foto i profil av henne, och där är vi faktiskt ganska lika. Men egenskaper som hade vet jag inte riktigt om jag har. Men av pappa...ojojoj, där tror jag att jag har en del.
Min pappa har en förmåga att upprepa sig. Om han har nåt bra skämt i rockärmen, så berättar han det en gång, och sen stoppar han upp det där igen för att dra fram det igen. Om och om och om igen! Varje vinter ska han gå ut och pissa en kana till mig så att jag kan åka skridskor där, sen tycker han att jag ska gå ut och kolla om soptunnan är full varje gång jag är där!
När Nisses äldsta dotter Ellen var liten så kunde hon inte säga Coca Cola, utan det blev Poca Tola, och det använder lilla pappa fortfarande. Och varje gång Nisse hör det håller han på att krypa ur sitt eget skinn, hahaha!
Han har oxå den här grejen för sig, då han går bakom en när man sitter ner, och sticker upp sina tummar i ens armhålor så man hoppar en meter upp från stolen. Jag har fortfarande det i mig; varje gång han går förbi mig så klämmer jag ihop armarna så han inte kommer åt.
Fredrik sa häromdagen, när han ringde för att berätta det här om mamma, att han får höra nästan varje dag att han blir mer och mer lik pappa. Och det märker jag oxå. Skillnaden är väl att Fredrik faktiskt kommer med lite nya skämt då och då.
Pratade med Nisse efteråt och var tvungen att berätta detta. Han bara skrattade när jag berättade det här med mamma, och sa att det var klockrent. Jag har alltid tyckt att Nisse mer varit lik pappa på det sättet att han har hans lugn. Och jag tror aldrig att jag har märkt något direkt som Nisse liknar våra föräldrar på. Men han sa själv att han brukar ignorera det när han själv märker det, men att det finns tre damer hemma som brukar påminna honom. Jag måste fråga dem vad det är.
Jag är väl lik min pappa på det viset att jag brukar skämta mycket, har lite hyss för mig och att jag oxå har en förmåga att upprepa mig. Men jag kommer ju inte ihåg vilka jag berättat för, så jag måste kanske börja anteckna det någonstans... :)

I alla fall, hur mycket man än kämpar emot så är det oundvikligt att man blir som sina föräldrar på ett eller annat vis. Allt är ju ett resultat av arv och miljö. Och det som man själv inte gillar kan man ju försöka att ignorera, och istället vara tacksam för de andra egenskaperna man fått!

Sådärjajomensåatt...

Här har vi lilla Ida, 13v gammal. Söt som bara den, och tänder vassa som attans

Här är Rocky, Lindas hund

Här är mitt crap!

Då var det över, klart, och finito! Den där jädrans loppisen... Som man slitit och släpat och svettats och svurit! Men kul var det! Tänk att folk ville handla mitt gamla crap. Ok, det var ju inte precis en massa naggade glas, rostiga bestick och böcker som saknade sidor... Nej då, det var en del bra grejer jag sålde. Man samlar på sig som attans, och genom åren har det blivit en del. Har kastat och gett bort massor, men ändå så finns det så mycket kvar. Jag drar mig för att kasta saker för att jag tänker att det kan vara bra att ha. En del har man fått i present och så, och har ett sentimentalt band till. Det kan jag absolut inte göra mig av med. Som födelsedagskort från mamma, teckningar från brorsans barn, en hjärtljusslinga från ett ex, en konstig prydnadssak från farmor och en liten porslinsmus från mormor. Det kommer jag nog att spara för evigt.
Men den här loppisen då... Folk gick och plockade och jag sålde nåt för en tia, nåt för en tjuga och någon plockade ihop för en hundring osv... Jag tjänade runt 1200:- denna helgen! Rätt härligt faktiskt! Kan ju behövas nu när man ska börja plugga igen.

Så nu har det börjat...

..utrensningen!
Jag och Linda ska ha loppis nästa helg. Perfekt tillfälle att rensa ut sina köksskåp, förråd och garderober på crap som man ändå aldrig använder. Och sånt har jag maaaaaassor utav! När man jobbar där jag jobbar, så är det liksom oundvikligt att samla på sig. Tallrikar, skålar, vaser, bestick, redskap, grytor, brickor, glas och en hel massa annat som man har i sitt hem.
Jag har redan rensat ut lite i mitt kök, och har fått jättemycket plats i skåpen. Nu ska jag bara hålla mig från att fylla dem igen :)
Nu ska jag gå loss på förråden... Jag har 2 källarförråd, och bägge 2 är överfulla av grejer... Har nästan glömt vad jag har där, så det ska ju bli intressant. Linda kommer och hjälper mig alldeles strax...
Återkommer...