och tänkt en massa... Men denna gången är det inte tusen olika dumma och negativa saker som snurrar, utan ganska roliga tankar.
Vad jag har tänkt på? Jo, hur mycket av sina föräldrar och syskon och annan släkt som man har i sig, hur mycket man än kämpar emot.
Pratade med min ena bror, Fredrik, häromdagen och han hade pratat med mamma om något och blivit full i skratt för nåt hon sa påminde så mycket om vår mormor. Jag skrattade lite åt det, och kom sen på att jag ju kämpar mot de där generna varje dag. För er som inte har en aning, så ska jag berätta lite...
Min mormor var en kul typ. Hon var väldigt rund, vithårig och permanentad, hade dubbelslipade glasögon och cyklade alltid. Hon var väldigt snäll, och vi ungar har alltid umgåtts mycket med henne. Mycket mer än med vår farmor. Det var kul att vara hos mormor. Hon hade smurfar oxå!!! Smurfar är bäst!
I alla fall, mormor hade massor med syskon, men de som jag känner/kände bäst är/var: Inez och Margot. Jag brukade alltid följa med mamma ner i byn, och där träffade man alltid på mormor och dessa två systrarna. Och jag tyckte det var så roligt att höra deras snack och deras skvaller. De var väldigt högljudda och sa ibland saker högt med vilje, just bara för att personen i fråga skulle höra. Lite bitchigt liksom. Och de kunde säga saker till folk som man ibland nästan kunde skämmas för, bli lite generad liksom. Nästan som att de var elaka. De var riktiga bitchar kan man väl säga. Och kanske en aning bittra.
Det är just de generna jag försöker kämpa mot varenda eviga dag. Jag försöker att låta bli att tala innan jag tänker, och försöker att få det att låta fint och bra. Och försöker oxå skaka av mig tanken att alla är dumma i huvudet och kan fara åt helvete.
I alla fall, både jag och mina två brödrar har ju givetvis fått en del av detta i oss. Men, stackars lilla jag har nog fått mest av det. Eller, jag ska ju inte tycka synd om mig själv för detta. Nej, jag tackar dem för de andra egenskaperna jag fått av dem; skinn på näsan, och lite jävlaranamma! Fredrik hade någon gång sagt till min mamma att de aldrig någonsin behövde oroa sig för mig... för om någon någongång skulle försöka nåt eller vara dum mot mig, då pratar jag bara omkull dem! Mitt ex sa nångång när jag blivit förföljd av två killar tidigt en söndagsmorgon, att om de hade hunnit ifatt mig så hade jag käkat dem till frukost...hahaha! Ja mormor, Inez, Margot och lilla mamma Kitten, jag tackar för de egenskaperna, och tackar för att ni inte gjort mig till något mjäkigt mähä utan stake!
Den andra sidan då, Pappas sida? Ja, min pappa var ensambarn, och min farfar var det bara min bror Nisse som träffade, och min farmor träffade vi allihopa, men inte så ofta. Hon bodde i samma lilla håla som oss, men det var inte lika kul att vara hos henne som hos mormor. Farmor hade det väldigt fint hos sig, och en massa dyrbara prydnadssaker som absolut inte fick röras. Men hon gjorde världens godaste kakor! Farmorkakor kallar jag dem... det är vanlig mördegskakor med kakao som man "gafflar" igenom och som blir så goda! Hon hade dessutom massor med vinbärsbuskar i trädgården...mmmmm! Och krusbär! Det är gott med krusbär.
I alla fall, det säga att jag är ganska lik min farmor till utseendet; samma blåa ögon med gröna stänk i och samma kroppsbyggnad. Och jag har ett gammalt foto i profil av henne, och där är vi faktiskt ganska lika. Men egenskaper som hade vet jag inte riktigt om jag har. Men av pappa...ojojoj, där tror jag att jag har en del.
Min pappa har en förmåga att upprepa sig. Om han har nåt bra skämt i rockärmen, så berättar han det en gång, och sen stoppar han upp det där igen för att dra fram det igen. Om och om och om igen! Varje vinter ska han gå ut och pissa en kana till mig så att jag kan åka skridskor där, sen tycker han att jag ska gå ut och kolla om soptunnan är full varje gång jag är där!
När Nisses äldsta dotter Ellen var liten så kunde hon inte säga Coca Cola, utan det blev Poca Tola, och det använder lilla pappa fortfarande. Och varje gång Nisse hör det håller han på att krypa ur sitt eget skinn, hahaha!
Han har oxå den här grejen för sig, då han går bakom en när man sitter ner, och sticker upp sina tummar i ens armhålor så man hoppar en meter upp från stolen. Jag har fortfarande det i mig; varje gång han går förbi mig så klämmer jag ihop armarna så han inte kommer åt.
Fredrik sa häromdagen, när han ringde för att berätta det här om mamma, att han får höra nästan varje dag att han blir mer och mer lik pappa. Och det märker jag oxå. Skillnaden är väl att Fredrik faktiskt kommer med lite nya skämt då och då.
Pratade med Nisse efteråt och var tvungen att berätta detta. Han bara skrattade när jag berättade det här med mamma, och sa att det var klockrent. Jag har alltid tyckt att Nisse mer varit lik pappa på det sättet att han har hans lugn. Och jag tror aldrig att jag har märkt något direkt som Nisse liknar våra föräldrar på. Men han sa själv att han brukar ignorera det när han själv märker det, men att det finns tre damer hemma som brukar påminna honom. Jag måste fråga dem vad det är.
Jag är väl lik min pappa på det viset att jag brukar skämta mycket, har lite hyss för mig och att jag oxå har en förmåga att upprepa mig. Men jag kommer ju inte ihåg vilka jag berättat för, så jag måste kanske börja anteckna det någonstans... :)
I alla fall, hur mycket man än kämpar emot så är det oundvikligt att man blir som sina föräldrar på ett eller annat vis. Allt är ju ett resultat av arv och miljö. Och det som man själv inte gillar kan man ju försöka att ignorera, och istället vara tacksam för de andra egenskaperna man fått!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar