Denna veckan... ja, vad har jag gjort?
Roliga saker:
Träffat de nya bäbisarna Nellie och Tim, som var hur söta som helst.
Varit på första himmamatchen på himmaborgen och sett Mff vinna med 3-0 mot Örebro. Sett en bortamatch som Mff vann med 3-1... Underbart!
Premiärgrillat här hemma... mmmmmmmumma!
Skrivit lite på uppsatsen givetvis, men inte kommit någonvart.
Varit på middag hos födelsedagsgrisen Emma. God mat och mys!
Varit på bio och sett 'Precious'. Väldigt rörande!
Varit på shoppingtur på stan med Emma, vilket resulterade i en kökshandduk och en kudde med ugglor på, blått nagellack, två olika sorters citronte, en randig tröja och en mascara.
Tagit hem ett litet bord och en stol från föräldrarna. Och mormors gamla smyckesskrin som jag alltid haft ögonen på + ett par träaskar som varit farmors.
Träffat gamla saknade vänner! Love you all!
Dumpat den där sk vännen...
Mindre roliga saker:
Varit på mina gamla vänners mammas begravning.
Sett Parkinsons sakta men säkert bryta ner och ta död på min älskade pappa.
Just nu är det det sistnämnda som tynger mig väldigt mycket. Jag älskar min pappa. Har alltid varit pappas tös. Och jag vill inte att han ska vara så här. Helt orkeslös var han i fredags när jag var där, och sov nästan hela tiden. Han är stel i kroppen och benen låser sig på honom så han knappt kan gå. Han sjunker ihop och får puckelrygg så han ser ut som han är 100 år gammal, när han bara är 63. Han ser saker som inte vi ser. Sjukdomen mosar hjärnan på honom. Jag hatar Parkinsons.
Läste på Aftonbladet om en ny metod att bota sjukdomen, och just nu håller de på att testa den på människor. Jag hoppas för hela mitt liv och med hela mitt hjärta att det fungerar... för jag vill inte att min pappa ska ha det så här.
söndag 28 mars 2010
söndag 21 mars 2010
Behöver tips och råd
Jag ska köpa en ny kamera, för jag tror att min nuvarande börjar bli senil.
Vill ha en som man kan zooma mycket med, som har hyfsat många pixlar (typ 10) så att jag kan ta riktigt detaljerade foton i mitt jobb och forskning.
Jag har tittat runt lite på nätet och fastnat för digitalkamera med långzoom... för systemkamera känns lite overkill för amatör-Sara. Jag vill gärna att den ska vara snabb, ta foton snabbt och kanske ett par efter varandra på någon sekund.
Det är vad jag vill ha, så nu undrar jag om ni har några tips till mig...
Som jag sa så har jag kollat runt lite och fastnat för två st.
Fujifilm Finepix HS10
och
Nikon Coolpix P100
Va tycks?
:)
Vill ha en som man kan zooma mycket med, som har hyfsat många pixlar (typ 10) så att jag kan ta riktigt detaljerade foton i mitt jobb och forskning.
Jag har tittat runt lite på nätet och fastnat för digitalkamera med långzoom... för systemkamera känns lite overkill för amatör-Sara. Jag vill gärna att den ska vara snabb, ta foton snabbt och kanske ett par efter varandra på någon sekund.
Det är vad jag vill ha, så nu undrar jag om ni har några tips till mig...
Som jag sa så har jag kollat runt lite och fastnat för två st.
Fujifilm Finepix HS10
och
Nikon Coolpix P100
Va tycks?
:)
onsdag 17 mars 2010
Och...
jag har bestämt mig för att helt utesluta negativa element och otacksamma, egoistiska människor ur mitt liv!
Så det så!
Så det så!
Hmmm...
Jag har åkt på en dundrandes förkylning... jag får nysattacker som vara i 10 minuter, näsan rinner, huvet värker och jag svettas... Det enda positiva är att jag även fått den där sexiga whiskyrösten. Kanske ska ge mig på att sjunga lite, så som Phoebe gör i Vänner när hon är förkyld? Njae...
Jag kan aldrig helt koppla av när jag är sjuk, om jag då inte har feber och är helt däckad. För att kunna koppla av måste jag först dammsuga och städa undan så det är rent och fint och katthårsfritt. Sen kanske. Men jag har gjort allt det där nu. Och jag sitter här och funderar fortfarande på vad jag ska göra nu. Idag står valet mellan att sitta kvar här och skriva uppsats, lägga mig och läsa något till uppsatsen, eller att bara titta på tv. Det sistnämnda kan jag nog räkna bort meddetsamma. Och det första, nu när jag tänker efter. Så, lägga mig i soffan och läsa... något om Konstantin för att få idéer till abstract och inledning, politisk bakgrund osv. Zzzzzzzz - så kommer det nog låta om en timme eller två. Men jag måste verkligen skärpa mig med uppsatsen snart.
Jag har ju skrivit ganska mycket redan, typ 20 sidor. Men det är det lättaste jag skrivit. Det svåraste återstår... Näh, skärpning nu. Ska försöka få ihop något innan veckan är slut.
Sic!
Och jag vill bara att denna förkylning ska vara över så jag kan åka och gosa med de nya bäbisarna!
Jag kan aldrig helt koppla av när jag är sjuk, om jag då inte har feber och är helt däckad. För att kunna koppla av måste jag först dammsuga och städa undan så det är rent och fint och katthårsfritt. Sen kanske. Men jag har gjort allt det där nu. Och jag sitter här och funderar fortfarande på vad jag ska göra nu. Idag står valet mellan att sitta kvar här och skriva uppsats, lägga mig och läsa något till uppsatsen, eller att bara titta på tv. Det sistnämnda kan jag nog räkna bort meddetsamma. Och det första, nu när jag tänker efter. Så, lägga mig i soffan och läsa... något om Konstantin för att få idéer till abstract och inledning, politisk bakgrund osv. Zzzzzzzz - så kommer det nog låta om en timme eller två. Men jag måste verkligen skärpa mig med uppsatsen snart.
Jag har ju skrivit ganska mycket redan, typ 20 sidor. Men det är det lättaste jag skrivit. Det svåraste återstår... Näh, skärpning nu. Ska försöka få ihop något innan veckan är slut.
Sic!
Och jag vill bara att denna förkylning ska vara över så jag kan åka och gosa med de nya bäbisarna!
söndag 14 mars 2010
Saker som gör mig mindre glad del 2
Något som kan göra mig riktigt, hederligt, jävligt skitförbannad är människor som suger all ens energi ur en. Detta gäller särskilt en person i bekantskapskretsen...inga namn nämnda.
Jag känner henne genom en kompis, och vi har kommit varandra väldigt nära. Vi vet varandras bakgrunder och bagage, om man säger så.
Nu är det så, att denna person har varit väldigt deprimerad och varit sjukskriven från jobb och så pga detta. Trist som fan när det blir så. Men vad som är ännu tristare är när man fastnar i det och nästan lever på det bara för att få sympatier. Det kan få mig att lacka ur totalt. Jag har själv varit inne i väggen ett par gånger och vänt, men alltid tagit mig ur det. För sån är jag! Envis...stark om man så vill. Men denna person som jag pratar om är helt totalt förlorad i sin egen värld.
Hypokondriker. En av favoritlänkarna i hennes dator är till netdoctor.se. Där kollar hon sina "symptom" så fort hon har ont någonstans. Och hon tror hela tiden att hon har brist på det ena eller det andra i kroppen, eller att hon har sjukdomar hit och sjukdomar dit.
Hon bor i en stor lägenhet i här i Malmö. En sunkig lägenhet som hyresvärden inte verkar bry sig om. Inte hon heller tydligen. Jag menar, hur svårt är det att köpa lite billig vit färg att klatscha upp på väggarna??? Bara för att få det fräscht liksom.
I höstas sålde hon bort i princip alla sina möbler, så lägenheten till slut nästan kunde liknas vid en knarkarkvart. Hon fick visserligen ihop en del pengar på det som hon då skulle handla andra möbler för. Bra ju! Det gick ett litet tag, och jag frågade henne hur det gick med de nya möblerna, och fick bara till svar att det varit en jobbig månad så hon hade gjort av med alla möbelpengar. Hon hade t.om. sålt sin säng. Istället köpte hon en bäddsoffa som hon sovit i sedan dess.
I vintras hittade hon en säng som hon ville ha, och frågade mig om jag ville hjälpa henne att köra och hämta den, Självklart ville jag det! Hon skulle bara fixa bil. Vi skulle köra dit en onsdag och hämta sängen, en onsdag då det blev värsta snöstormen i Skåne. Så, det sket sig.
Allting ska va som en tävling för henne oxå. Om jag säger att jag pratade med vår gemensamma vän igår, så säger hon att hon pratade med henne innan dess... två gånger. Om jag ska börja jobba kl 8 på morgonen, då ska hon börja kl 6. Om jag har huvudvärk, då har hon migrän. När jag berättar något säger hon innan jag är klar "Jag vet"... Har varit med om detta förr, och jag kan ju säga att jag inte umgås med dessa människor längre.
Det där med pengar oxå... ena stunden har hon inte råd med något, knappt mat. När hon sen får pengar så handlar hon allt möjligt och käkar ute ett par dagar. Sen är det samma visa igen.
I början av året träffade hon en kille. Och som vanligt hörde man nästan inte ett ljud från henne.
För några veckor sen hörde hon av sig. Då hade jag inte pratat med henne på över en månad. Det enda hon ville var att fråga om jag kunde hjälpa henne att hämta en säng! Inte ett jävla ljud på en månad och så hör hon bara av sig för det!!! Tack! Jag hade just den veckan väldigt mycket att göra, så jag kunde tyvärr inte. Jag hade dessutom ingen lust att hjälpa henne. Inte om det ska vara så.
Hon hade oxå, har jag fått höra nu i efterhand, frågat en tjej om hon kunde låna hennes bil men fått nej. Och en annan kompis frågade hon om hennes sambo kunde hjälpa henne. Sambon ville inte.
Efter detta...inte ett ljud! Så, för någon vecka sen frågade jag henne va fan det var frågan om. Kort i tonen, hörde aldrig av sig, osv... Jag ville veta hur det stod till. Det enda jag fick till svar var att hon läste tre heltider i skolan, och när hon inte var där så jobbade hon. Och att hon var trött. Mmmm...
Vår gemensamma vän fick barn i går morse. Hon vet, precis som jag, hur svårt de haft det. Missfall och tvillingar som föddes för tidigt som inte klarade sig. Hon vet! Den nyblivna mamman skickade ett sms i går morse för att berätta, och jag skickade såklart ett tillbaka för att säga grattis och hur innerligt glad jag var. Senare på dagen pratade jag med henne, och hon frågade om jag hade hört något från vår vän. Nej, sa jag. Nej, den nyblivna mamman hade inte hört något heller. Inte ett ljud! Och hon var såklart ledsen och besviken över detta. Så mycket hon gjort för henne...så mycket så att listan inte ens får plats här. Och hon får inte ett sms tillbaka... det enda som fanns var ett Grattis med ett litet hjärta efteråt på Facebook.
Ja, jag är riktigt irriterad på den här människan, som ni kanske förstår. Och samtidigt som jag undrar hur det egentligen står till, så kan jag inte annat än att konstatera att jag inte behöver såna människor i mitt liv. Det får vara slut med det nu...
Jag känner henne genom en kompis, och vi har kommit varandra väldigt nära. Vi vet varandras bakgrunder och bagage, om man säger så.
Nu är det så, att denna person har varit väldigt deprimerad och varit sjukskriven från jobb och så pga detta. Trist som fan när det blir så. Men vad som är ännu tristare är när man fastnar i det och nästan lever på det bara för att få sympatier. Det kan få mig att lacka ur totalt. Jag har själv varit inne i väggen ett par gånger och vänt, men alltid tagit mig ur det. För sån är jag! Envis...stark om man så vill. Men denna person som jag pratar om är helt totalt förlorad i sin egen värld.
Hypokondriker. En av favoritlänkarna i hennes dator är till netdoctor.se. Där kollar hon sina "symptom" så fort hon har ont någonstans. Och hon tror hela tiden att hon har brist på det ena eller det andra i kroppen, eller att hon har sjukdomar hit och sjukdomar dit.
Hon bor i en stor lägenhet i här i Malmö. En sunkig lägenhet som hyresvärden inte verkar bry sig om. Inte hon heller tydligen. Jag menar, hur svårt är det att köpa lite billig vit färg att klatscha upp på väggarna??? Bara för att få det fräscht liksom.
I höstas sålde hon bort i princip alla sina möbler, så lägenheten till slut nästan kunde liknas vid en knarkarkvart. Hon fick visserligen ihop en del pengar på det som hon då skulle handla andra möbler för. Bra ju! Det gick ett litet tag, och jag frågade henne hur det gick med de nya möblerna, och fick bara till svar att det varit en jobbig månad så hon hade gjort av med alla möbelpengar. Hon hade t.om. sålt sin säng. Istället köpte hon en bäddsoffa som hon sovit i sedan dess.
I vintras hittade hon en säng som hon ville ha, och frågade mig om jag ville hjälpa henne att köra och hämta den, Självklart ville jag det! Hon skulle bara fixa bil. Vi skulle köra dit en onsdag och hämta sängen, en onsdag då det blev värsta snöstormen i Skåne. Så, det sket sig.
Allting ska va som en tävling för henne oxå. Om jag säger att jag pratade med vår gemensamma vän igår, så säger hon att hon pratade med henne innan dess... två gånger. Om jag ska börja jobba kl 8 på morgonen, då ska hon börja kl 6. Om jag har huvudvärk, då har hon migrän. När jag berättar något säger hon innan jag är klar "Jag vet"... Har varit med om detta förr, och jag kan ju säga att jag inte umgås med dessa människor längre.
Det där med pengar oxå... ena stunden har hon inte råd med något, knappt mat. När hon sen får pengar så handlar hon allt möjligt och käkar ute ett par dagar. Sen är det samma visa igen.
I början av året träffade hon en kille. Och som vanligt hörde man nästan inte ett ljud från henne.
För några veckor sen hörde hon av sig. Då hade jag inte pratat med henne på över en månad. Det enda hon ville var att fråga om jag kunde hjälpa henne att hämta en säng! Inte ett jävla ljud på en månad och så hör hon bara av sig för det!!! Tack! Jag hade just den veckan väldigt mycket att göra, så jag kunde tyvärr inte. Jag hade dessutom ingen lust att hjälpa henne. Inte om det ska vara så.
Hon hade oxå, har jag fått höra nu i efterhand, frågat en tjej om hon kunde låna hennes bil men fått nej. Och en annan kompis frågade hon om hennes sambo kunde hjälpa henne. Sambon ville inte.
Efter detta...inte ett ljud! Så, för någon vecka sen frågade jag henne va fan det var frågan om. Kort i tonen, hörde aldrig av sig, osv... Jag ville veta hur det stod till. Det enda jag fick till svar var att hon läste tre heltider i skolan, och när hon inte var där så jobbade hon. Och att hon var trött. Mmmm...
Vår gemensamma vän fick barn i går morse. Hon vet, precis som jag, hur svårt de haft det. Missfall och tvillingar som föddes för tidigt som inte klarade sig. Hon vet! Den nyblivna mamman skickade ett sms i går morse för att berätta, och jag skickade såklart ett tillbaka för att säga grattis och hur innerligt glad jag var. Senare på dagen pratade jag med henne, och hon frågade om jag hade hört något från vår vän. Nej, sa jag. Nej, den nyblivna mamman hade inte hört något heller. Inte ett ljud! Och hon var såklart ledsen och besviken över detta. Så mycket hon gjort för henne...så mycket så att listan inte ens får plats här. Och hon får inte ett sms tillbaka... det enda som fanns var ett Grattis med ett litet hjärta efteråt på Facebook.
Ja, jag är riktigt irriterad på den här människan, som ni kanske förstår. Och samtidigt som jag undrar hur det egentligen står till, så kan jag inte annat än att konstatera att jag inte behöver såna människor i mitt liv. Det får vara slut med det nu...
lördag 13 mars 2010
Lördag
Min bästa vän Veronica skulle in på BB och bli igångsatt igår. Jag gick som på nålar hela dagen, och äntligen, efter 20, fick jag mms:et med bilden på den nya lillfisen Azouri (ännu namnlös)! Sååååå söt!
Hela eftermiddagen och hela kvällen hade jag sanslöst ont i magen, hade kramp så jag knappt kunde gå, kunde inte sitta ner, och höll på att svimma av smärtan... sympativärkar? :)
I morse, strax efter 11, fick jag ett annat sms. En annan av mina bästa vänner, Jenny, födde sin lille Tim lite innan kl9 i morse! I eftermiddags fick jag även en bild på den lille killen, och behöver jag säga att han var söt som bara den?
Så, två bäbisar har det alltså blivit denna helgen! Så glad jag är som "moster"!
Jag längtar tills jag får träffa de små liven och gosa med dem...
Ligger hemma på soffan, magsjuk och småförkyld, och tittar på Wedding Singer (som jag äääääälskar!), och så länge jag mår som jag mår så är det bäst att hålla sig borta från de små. Men så fort jag är frisk igen.... då jädraridet ska det gosas!
Trevlig helg!
Hela eftermiddagen och hela kvällen hade jag sanslöst ont i magen, hade kramp så jag knappt kunde gå, kunde inte sitta ner, och höll på att svimma av smärtan... sympativärkar? :)
I morse, strax efter 11, fick jag ett annat sms. En annan av mina bästa vänner, Jenny, födde sin lille Tim lite innan kl9 i morse! I eftermiddags fick jag även en bild på den lille killen, och behöver jag säga att han var söt som bara den?
Så, två bäbisar har det alltså blivit denna helgen! Så glad jag är som "moster"!
Jag längtar tills jag får träffa de små liven och gosa med dem...
Ligger hemma på soffan, magsjuk och småförkyld, och tittar på Wedding Singer (som jag äääääälskar!), och så länge jag mår som jag mår så är det bäst att hålla sig borta från de små. Men så fort jag är frisk igen.... då jädraridet ska det gosas!
Trevlig helg!
onsdag 10 mars 2010
söndag 7 mars 2010
Historien om bilden
Nu ska jag berätta historien om bilden här ovan...gränden.
För ett par år sedan läste jag en bok, 'The Secret' av Amanda Byrne. Den handlar om hur man blir mästare av sitt eget liv, och om lagen om attraktionskraft. Detta innebär i princip att om man önskar sig något så ska man tänka intensivt på detta. Gör man inte redan det om man önskar sig något? Jaja, jag gör ju det i alla fall.
I boken finns det många "ögonvittnesskildringar", och jag fastnade särskilt för en. Det var en man som var i 50-års åldern och städade på vinden. Han hittade då en tavla med bilder som han själv komponerat ihop. Det var bilder på saker han ville åstadkomma och platser han ville besöka. Denna hade han gjort ca 20 år tidigare och han insåg att allt som fanns på de bilder som fanns på tavlan, allt det hade han åstadkommit. Han hade fått sitt drömhus, sin fru, sina barn, han hade besökt de ställen han ville, hade drömjobbet och körde den bilen han ville ha.
Jag tyckte detta verkade fantastiskt, och var ju tvungen att prova. Så jag surfade in på Google bilder och sökte på allt möjligt, mest ställen jag ville besöka. Jag printade ut bilderna och satte dem på ett svart ark som numera sitter på min ytterdörr, och jag ser det varje gång jag ska gå ut.
För ett år sen exakt idag kom jag till Rom för första gången på 11 år. För er som läste min blogg då så vet ni att jag gick väldigt mycket. Det är ju trots allt det bästa sättet att upptäcka staden. På tisdag för ett år sedan, när jag varit i Vatikanen, gick jag därifrån ner mot Gianicolo och Trastevere. Jag vimsade runt i gränder och visste inte var jag var, bara var jag hade floden och det räckte för mig.
När jag kom till hotellrummet lite senare tömde jag minneskortet på foton, och jag hade fått till en del bra bilder på Trasteveres gränder. Jag älskar Trastevere!
När jag sen kom hem satt jag och skulle visa min partner in crime Emma en del av bilderna. Jag visade henne Trastevere bilderna och en av dem fastnade särskilt. Jag sa 'vänta lite, jag måste gå och kolla en sak'. Jag reste mig från soffan, gick ut i hallen och tittade på arket på min ytterdörr. Där var bilden! Det började snurra, ögonen tårades och jag svimmade nästan. Detta var ju sanslöst.
Men meningen på något sätt... magiskt!
Nu har jag besökt denna gränd, men jag tror inte att syftet var själva besöket, utan ett sinnestillstånd. Jag printade ut bilden för att den sa mig något, den ville mig något. Jag fastnade för den. Jag visste inte var den skulle finnas den här gränden, bara i Trastevere, men Trastevere är ju stort.
Att jag sen inte kom ihåg den just när jag var där kan jag inte förklara.
Den har verkligen gett mig något. Jag kan inte sätta fingret på vad, men man kan ju säga lycka i brist på annat. Att ge en liten skitig gränd så mycket cred känns lite konstigt, men det är så det är. Det är min gränd...
För ett par år sedan läste jag en bok, 'The Secret' av Amanda Byrne. Den handlar om hur man blir mästare av sitt eget liv, och om lagen om attraktionskraft. Detta innebär i princip att om man önskar sig något så ska man tänka intensivt på detta. Gör man inte redan det om man önskar sig något? Jaja, jag gör ju det i alla fall.
I boken finns det många "ögonvittnesskildringar", och jag fastnade särskilt för en. Det var en man som var i 50-års åldern och städade på vinden. Han hittade då en tavla med bilder som han själv komponerat ihop. Det var bilder på saker han ville åstadkomma och platser han ville besöka. Denna hade han gjort ca 20 år tidigare och han insåg att allt som fanns på de bilder som fanns på tavlan, allt det hade han åstadkommit. Han hade fått sitt drömhus, sin fru, sina barn, han hade besökt de ställen han ville, hade drömjobbet och körde den bilen han ville ha.
Jag tyckte detta verkade fantastiskt, och var ju tvungen att prova. Så jag surfade in på Google bilder och sökte på allt möjligt, mest ställen jag ville besöka. Jag printade ut bilderna och satte dem på ett svart ark som numera sitter på min ytterdörr, och jag ser det varje gång jag ska gå ut.
För ett år sen exakt idag kom jag till Rom för första gången på 11 år. För er som läste min blogg då så vet ni att jag gick väldigt mycket. Det är ju trots allt det bästa sättet att upptäcka staden. På tisdag för ett år sedan, när jag varit i Vatikanen, gick jag därifrån ner mot Gianicolo och Trastevere. Jag vimsade runt i gränder och visste inte var jag var, bara var jag hade floden och det räckte för mig.
När jag kom till hotellrummet lite senare tömde jag minneskortet på foton, och jag hade fått till en del bra bilder på Trasteveres gränder. Jag älskar Trastevere!
När jag sen kom hem satt jag och skulle visa min partner in crime Emma en del av bilderna. Jag visade henne Trastevere bilderna och en av dem fastnade särskilt. Jag sa 'vänta lite, jag måste gå och kolla en sak'. Jag reste mig från soffan, gick ut i hallen och tittade på arket på min ytterdörr. Där var bilden! Det började snurra, ögonen tårades och jag svimmade nästan. Detta var ju sanslöst.
Men meningen på något sätt... magiskt!
Nu har jag besökt denna gränd, men jag tror inte att syftet var själva besöket, utan ett sinnestillstånd. Jag printade ut bilden för att den sa mig något, den ville mig något. Jag fastnade för den. Jag visste inte var den skulle finnas den här gränden, bara i Trastevere, men Trastevere är ju stort.
Att jag sen inte kom ihåg den just när jag var där kan jag inte förklara.
Den har verkligen gett mig något. Jag kan inte sätta fingret på vad, men man kan ju säga lycka i brist på annat. Att ge en liten skitig gränd så mycket cred känns lite konstigt, men det är så det är. Det är min gränd...
lördag 6 mars 2010
.JPG)
torsdag 4 mars 2010
Alice i Underlandet
..med min favorit mr Depp.
Härlig film, coola karaktärer och teaparty! Vem kan motstå det?
onsdag 3 mars 2010
Saker som gör mig mindre glad del 1
...att ha ont i ryggen...
Det gör mig inte alls glad.
Men, jag tror jag vet varför... Jo, för att jag sitter ner rätt mycket nuförtiden, ni vet skriver och läser och så, och det är inte min kropp van vid. Näh, den är van vid att röra på sig.
Det kan vara min "skrivbordsstol" oxå som spökar... En skalstol i stil med Myran och Sjuan känns inte särskilt ergonomiskt.
En tredje anledning kombinerat med de andra två kan vara att jag är ganska otränad och ofit just nu. Men för att råda bot på det så var jag och handlade ett träningskort på Friskis idag! Duktigt va?! Ja, jag vet, jag behöver ju faktiskt gå dit oxå, men det ska jag! Redan imorgon tror jag... Yoga vid lunchtid.
Yoga är bra!
Det gör mig inte alls glad.
Men, jag tror jag vet varför... Jo, för att jag sitter ner rätt mycket nuförtiden, ni vet skriver och läser och så, och det är inte min kropp van vid. Näh, den är van vid att röra på sig.
Det kan vara min "skrivbordsstol" oxå som spökar... En skalstol i stil med Myran och Sjuan känns inte särskilt ergonomiskt.
En tredje anledning kombinerat med de andra två kan vara att jag är ganska otränad och ofit just nu. Men för att råda bot på det så var jag och handlade ett träningskort på Friskis idag! Duktigt va?! Ja, jag vet, jag behöver ju faktiskt gå dit oxå, men det ska jag! Redan imorgon tror jag... Yoga vid lunchtid.
Yoga är bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)