Nu ska jag berätta historien om bilden här ovan...gränden.
För ett par år sedan läste jag en bok, 'The Secret' av Amanda Byrne. Den handlar om hur man blir mästare av sitt eget liv, och om lagen om attraktionskraft. Detta innebär i princip att om man önskar sig något så ska man tänka intensivt på detta. Gör man inte redan det om man önskar sig något? Jaja, jag gör ju det i alla fall.
I boken finns det många "ögonvittnesskildringar", och jag fastnade särskilt för en. Det var en man som var i 50-års åldern och städade på vinden. Han hittade då en tavla med bilder som han själv komponerat ihop. Det var bilder på saker han ville åstadkomma och platser han ville besöka. Denna hade han gjort ca 20 år tidigare och han insåg att allt som fanns på de bilder som fanns på tavlan, allt det hade han åstadkommit. Han hade fått sitt drömhus, sin fru, sina barn, han hade besökt de ställen han ville, hade drömjobbet och körde den bilen han ville ha.
Jag tyckte detta verkade fantastiskt, och var ju tvungen att prova. Så jag surfade in på Google bilder och sökte på allt möjligt, mest ställen jag ville besöka. Jag printade ut bilderna och satte dem på ett svart ark som numera sitter på min ytterdörr, och jag ser det varje gång jag ska gå ut.
För ett år sen exakt idag kom jag till Rom för första gången på 11 år. För er som läste min blogg då så vet ni att jag gick väldigt mycket. Det är ju trots allt det bästa sättet att upptäcka staden. På tisdag för ett år sedan, när jag varit i Vatikanen, gick jag därifrån ner mot Gianicolo och Trastevere. Jag vimsade runt i gränder och visste inte var jag var, bara var jag hade floden och det räckte för mig.
När jag kom till hotellrummet lite senare tömde jag minneskortet på foton, och jag hade fått till en del bra bilder på Trasteveres gränder. Jag älskar Trastevere!
När jag sen kom hem satt jag och skulle visa min partner in crime Emma en del av bilderna. Jag visade henne Trastevere bilderna och en av dem fastnade särskilt. Jag sa 'vänta lite, jag måste gå och kolla en sak'. Jag reste mig från soffan, gick ut i hallen och tittade på arket på min ytterdörr. Där var bilden! Det började snurra, ögonen tårades och jag svimmade nästan. Detta var ju sanslöst.
Men meningen på något sätt... magiskt!
Nu har jag besökt denna gränd, men jag tror inte att syftet var själva besöket, utan ett sinnestillstånd. Jag printade ut bilden för att den sa mig något, den ville mig något. Jag fastnade för den. Jag visste inte var den skulle finnas den här gränden, bara i Trastevere, men Trastevere är ju stort.
Att jag sen inte kom ihåg den just när jag var där kan jag inte förklara.
Den har verkligen gett mig något. Jag kan inte sätta fingret på vad, men man kan ju säga lycka i brist på annat. Att ge en liten skitig gränd så mycket cred känns lite konstigt, men det är så det är. Det är min gränd...
8 kommentarer:
Härlig historia, Solstråle. Med allt vad den innebär. Från detta med att önska intensivt till att därigenom dra till sig det man att det blir verklighet. Jag har själv åtskilliga märkliga sammanträffanden som i positiv bemärkelse aldrig borde ha inträffat, men som funnits i stark önskan. Det ser ut som ett slumpartat skeende, men det är alltför bra sammanfogat för att bara vara en slump. Det är Gåvor, belöningar och bekräftelser. Men grundkonceptet är det samma som att tänka positivt för att generera positiva flöden och händelser. Jag gillar verkligen Din berättelse, och faktiskt också Dig ännu mer efter den. Det är äkta vara Du berättar. Ren enkel och villkorslös lycka som är Din ända in i djupet. Den som inte kommer på beställning eller när man kräver det.
Nu har jag också mött den här gränden på mitt håll, fast i ett annat sammanhang. På något sätt faktiskt också i en djup önskan om lycka. Att få hitta mitt lilla krypin och vara hemma, på ett harmoniskt sätt. Att bara kunna vara där, då och då. Att få komma hem. Dit där jag alltid har velat vara. Där ramlar jag på den gränd..... som Du har som speciell. Bland alla de gränder som finns i Trastevere, så råkar jag på den i mitt letande. Bilden är ' inte ' tagen där jag tidigare trodde, den fanns med som illustration till en lägenhet som hade rosa väggar inuti och detta var gatbilden bland bilderna. Så jag förutsatte att det var huset där den låg. Men det var fel. Det är tydligen fler som fallit för samma gränd och låtit den visa Trastevere generellt. Kanske hittade Du den första av bilderna på samma ställe på nätet, där jag sett den.
Jag har hittat den åt Dig i allafall nu :).....var den ligger...... Din gränd. Jag kommer också att komma ihåg den nu.
Från Ponte Sisto över floden, in på Vicolo de' Cinque. Hela den gatan ned mot Via della Pelliccia och vänster in på den. Till höger in i Din gränd.....som heter Vicolo del Piede.......den svänger sedan höger runt det rosa huset och fortsätter i vinkel. Men istället för höger så fortsätter Via della Fone d'Olio vidare upp snett mot vänster.... och allt djupare in i Trastevere's labyrint.
Om man går Via della Pellicia rakt fram utan att svänga in i Din gränd kommer man till Piazza de'Renzi. På andra sidan ligger en annan liten lika smal gränd, med en speciell liten lägenhet på bottenplanet med öppen brasa att mysa framför i kalla Romvintrar. Den ligger högt på min lista och är en av de första jag hittade när jag började leta. Den skrev jag tidigare om i en kommentar till Dig ..... Så, vi rör oss tankemässigt i samma områden och inte så lite nära heller ;) Ja, detta var lite speciellt måste jag säga.
Jag gillar det här inlägget. Om snubben som tittar på sin tavla med önskningar, och inser vad han fått av Livet. Kanske gav tavlan också något som annars skulle gått honom förbi.... som bara taget för givet annars.
Ja, även om Livet inte alltid går på räls mot de olika målen man haft..... så mitt bland de hårda smällarna hittar man mirakulösa gåvor som inte borde höra hemma bland det som tagit hårt. Men, börjar man syna sin tavla -- som konkret och fysiskt gjord eller bara den man alltid bär med sig inombords -- så ser man ibland innebörder och meningar som lätt går en förbi när allt snurrar i sin vanliga lunk. Eller när de svarta hålen är för många under för lång tid. Men det man fått mellan dem är Gåvor och man bör uppmärksamma dem med tankar. Det är det största tack man kan ge för dem....... för inget är givet. Vare sig att de hårda smällarna skall fortsätta drösa in i samma takt, eller att det man har skall få vara kvar. Man kan aldrig vara för säker på någonting.
Jag tycker om Dig. Fortsätt längta efter att komma hem, att få fortsätta på det Du håller på med och utveckla det ännu mer senare. Allt har sin tid.
Ja, det blev ingen koma utan istället en skön kick att inte släppa taget om det man vill.
Kram.
Roligt att du gillade historien Micke! Jag hade mina aningar...
:)
I höstas när vi gick runt i Trastevere letade jag efter gränden, eftersom det var ungefär samma väg jag gick då jag hittade den första gången... men jag hittade aldrig den. :(
Vi ser den tillsammans någon gång. Det känner jag på mig.
Jag pekar med käppen och Du skuttar ivrigt före.......så får jag se Din Lycka...... sen skuttar jag nog allt efter! ;)
Det är tisdag idag.....gränd-dagen...... och jag förstår att dagarna just nu är speciella med tanke på förra året vid den här tiden. Dofterna i gränderna....en doftblandning av friskhet och kvarvarande vinterfukt, sten och mat.....Roms lukt......och så vårvinden, de kyliga kvällarna och den värmande solen på dagen. En blandning av allt. Allt som var nytt på den första resan. Allt som Du bara ville ha allt av på en gång. Hur Du drogs ned mot Forum gång på gång..... ja, jag förstår att det är speciella dagar nu.....
Redan innan Du skrev om gränden tänkte jag på just detta. Att det var vid den här tiden Du var där och skrev dagboken som jag fastnade för. Och att det måste kännas. Jag är själv väldigt mycket så "vid den här tiden förra året"..... man återupplever. Både bra och dåligt, beroende på vad det var som hände då. Så, även om längtan är stark nu...... var glad åt att 'kunna' känna det......att kunna njuta på distans.
Underbart Gumman! =) Gillar det du skriver och tror att vi båda kan uträtta underverk i våra liv. Eller iaf få se, uppleva och göra det vi mest av allt önskar oss. Kram på dig!!
Nu ska jag ge mig ut på en av mina livs äventyr... Thailand (o_o) Whiiii spännande! *fjärilar i maaagen*
Micke jag satt och snurrade runt i Google Earth i söndagskväll i ett par timmar... Tänkte på vad du sa om Vicolo del Piede. Jag hittade min gränd, precis ett stenkast (nordväst) från Piazza Santa Maria in Trastevere. Och man kan gå ner i gatunivå där!!!
Och nu ska jag ge mig på en kvalificerad gissning... din ålder. Antingen fyller du 50 nästa år eller så blir du pensionär...
Käpp? :)
Anna, tack! Ha det supermysigt i Thailand...men akta dig för maten! Den är inte god! ;)
Ja, visst är det Din gränd där! Roligt att Du hittade den! Gatunivå i den staden funkar bra, men de utelämnar vissa stråk. Bland annat Coronari med alla sina antikbutiker....
På andra sidan pza Renzi ligger min eventuella gränd. Vi kanske blir grannar. Men Du vet nu att jag då kanske har en brasa, om det skulle vara lite ruggigt eller så. Kanske en filt också ;) Men bara en sådan tyvärr... det är bara att pipa över och banka på om det är ok.....
Härligt att Du uppfattar mig som så ung spänstig! Det värmde mitt gamla sargade hjärta (som Du märker) och gav mig ny kraft. Jag hade ju i och för sig levt upp ännu mera om Du sagt 40. Men nä nä. Pensionär blir dock vid 100 (in case the air in pipe shows up) och jag har alltså 10 år kvar till dess. Vid god vigör ännu som sagt, men Du får nog passa på ;)
Käpp är förresten inget att skämmas för, om man inte har den i backen hela tiden..... finns inget värre en gubbar som liksom säckar ihop och hänger över käppen. De verkar så trötta då.
// Micke Douglas....
nä, snarare Jagger kanske numera. Jag vill ju inte luras. Det är mer av nyplöjd åker numera. Ett ex till mig försökte dock få mig fall ytterligare en gång genom att smöra med att min absoluta look-alike fanns i en riktigt gammal film från 70-talet med ovan förstnämnde. Kinasyndromet. Ett fult grepp av henne. Hon lyckades dock inte, men lite smickrad blev jag nog allt kanske eftersom jag kommer ihåg det vid min ålder. Skägg och långt hår är ett minne blott nu. Men vafan, man kan inte få allt.
PS.
MD's lilla pulla (Zeta) är 25 år yngre..... så vad är då 58 emellan oss egentligen, Solstråle.... niente! Voglio fare l'amore! Viva Viagra! Sätt på mig syrgasmasken före bara....och se till att den sitter! Du kanske kan binda mig med slangen också, det kan hjälpa på flera sätt ;)
Allvarligt talat (ja jag menar det), jag är bara så här oborstad i text. Inte att ta vid sig av. In persona är jag helt harmlös ;) Jag lovar.
Skicka en kommentar