Saker som gör mig mindre glad del 2

Något som kan göra mig riktigt, hederligt, jävligt skitförbannad är människor som suger all ens energi ur en. Detta gäller särskilt en person i bekantskapskretsen...inga namn nämnda.

Jag känner henne genom en kompis, och vi har kommit varandra väldigt nära. Vi vet varandras bakgrunder och bagage, om man säger så.
Nu är det så, att denna person har varit väldigt deprimerad och varit sjukskriven från jobb och så pga detta. Trist som fan när det blir så. Men vad som är ännu tristare är när man fastnar i det och nästan lever på det bara för att få sympatier. Det kan få mig att lacka ur totalt. Jag har själv varit inne i väggen ett par gånger och vänt, men alltid tagit mig ur det. För sån är jag! Envis...stark om man så vill. Men denna person som jag pratar om är helt totalt förlorad i sin egen värld.

Hypokondriker. En av favoritlänkarna i hennes dator är till netdoctor.se. Där kollar hon sina "symptom" så fort hon har ont någonstans. Och hon tror hela tiden att hon har brist på det ena eller det andra i kroppen, eller att hon har sjukdomar hit och sjukdomar dit.

Hon bor i en stor lägenhet i här i Malmö. En sunkig lägenhet som hyresvärden inte verkar bry sig om. Inte hon heller tydligen. Jag menar, hur svårt är det att köpa lite billig vit färg att klatscha upp på väggarna??? Bara för att få det fräscht liksom.
I höstas sålde hon bort i princip alla sina möbler, så lägenheten till slut nästan kunde liknas vid en knarkarkvart. Hon fick visserligen ihop en del pengar på det som hon då skulle handla andra möbler för. Bra ju! Det gick ett litet tag, och jag frågade henne hur det gick med de nya möblerna, och fick bara till svar att det varit en jobbig månad så hon hade gjort av med alla möbelpengar. Hon hade t.om. sålt sin säng. Istället köpte hon en bäddsoffa som hon sovit i sedan dess.
I vintras hittade hon en säng som hon ville ha, och frågade mig om jag ville hjälpa henne att köra och hämta den, Självklart ville jag det! Hon skulle bara fixa bil. Vi skulle köra dit en onsdag och hämta sängen, en onsdag då det blev värsta snöstormen i Skåne. Så, det sket sig.

Allting ska va som en tävling för henne oxå. Om jag säger att jag pratade med vår gemensamma vän igår, så säger hon att hon pratade med henne innan dess... två gånger. Om jag ska börja jobba kl 8 på morgonen, då ska hon börja kl 6. Om jag har huvudvärk, då har hon migrän. När jag berättar något säger hon innan jag är klar "Jag vet"... Har varit med om detta förr, och jag kan ju säga att jag inte umgås med dessa människor längre.

Det där med pengar oxå... ena stunden har hon inte råd med något, knappt mat. När hon sen får pengar så handlar hon allt möjligt och käkar ute ett par dagar. Sen är det samma visa igen.

I början av året träffade hon en kille. Och som vanligt hörde man nästan inte ett ljud från henne.

För några veckor sen hörde hon av sig. Då hade jag inte pratat med henne på över en månad. Det enda hon ville var att fråga om jag kunde hjälpa henne att hämta en säng! Inte ett jävla ljud på en månad och så hör hon bara av sig för det!!! Tack! Jag hade just den veckan väldigt mycket att göra, så jag kunde tyvärr inte. Jag hade dessutom ingen lust att hjälpa henne. Inte om det ska vara så.
Hon hade oxå, har jag fått höra nu i efterhand, frågat en tjej om hon kunde låna hennes bil men fått nej. Och en annan kompis frågade hon om hennes sambo kunde hjälpa henne. Sambon ville inte.

Efter detta...inte ett ljud! Så, för någon vecka sen frågade jag henne va fan det var frågan om. Kort i tonen, hörde aldrig av sig, osv... Jag ville veta hur det stod till. Det enda jag fick till svar var att hon läste tre heltider i skolan, och när hon inte var där så jobbade hon. Och att hon var trött. Mmmm...

Vår gemensamma vän fick barn i går morse. Hon vet, precis som jag, hur svårt de haft det. Missfall och tvillingar som föddes för tidigt som inte klarade sig. Hon vet! Den nyblivna mamman skickade ett sms i går morse för att berätta, och jag skickade såklart ett tillbaka för att säga grattis och hur innerligt glad jag var. Senare på dagen pratade jag med henne, och hon frågade om jag hade hört något från vår vän. Nej, sa jag. Nej, den nyblivna mamman hade inte hört något heller. Inte ett ljud! Och hon var såklart ledsen och besviken över detta. Så mycket hon gjort för henne...så mycket så att listan inte ens får plats här. Och hon får inte ett sms tillbaka... det enda som fanns var ett Grattis med ett litet hjärta efteråt på Facebook.

Ja, jag är riktigt irriterad på den här människan, som ni kanske förstår. Och samtidigt som jag undrar hur det egentligen står till, så kan jag inte annat än att konstatera att jag inte behöver såna människor i mitt liv. Det får vara slut med det nu...