Så då var man där igen...

..i Rom.
Kl är 22.30, och jag borde va trött. Men antingen är det smärtan i fötter och ben som håller mig vaken, eller så är jag övertrött.

Tredje gången för i år och det är alltid lika kul! Fast denna gången har jag även sällskap med mig. Eller, det var inte de som hängde med mig, utan jag som hängde med dem. Min bror och hans familj.
Det är roligt att ha någon med sig här faktiskt, även om allt tar lite längre tid. De gånger jag varit här själv har jag sett vääääldigt mycket på bara en dag. Men vi är 6st, och det finns lika många, om inte fler, viljor i den konstellationen.

Vi har gått väldigt mycket, som man aldrig lyckas undvika här, och det känns som vanligt i fötterna och i benen. Men man får ju tänka vilken bra träning det trots allt är! Vi snittar väl 20 000 steg varje dag.

I lördags när vi kom hit, så gick vi bara runt och kollade lite. Gick förbi Colosseum och lite sånt... Sen åt vi, och det blev en tidig kväll.
Igår, söndag, var vi på Porta Portese, en härligt stökig och italiensk marknad.
Vi gick vidare genom det underbara och mysiga Trastevere... Tror jag skrev om detta i somras när jag var där.
Vi gick sedan ända upp till Vatikanen, och fick en smärre chock när vi insåg att den löjligt långa kön var för att komma in i kyrkan! Vi gick därifrån och bestämde att vi skulle dit idag, måndag, istället.

Så vi var där idag! Tog metron dit, och trots den enorma trängsel det innebär, så var det värt det. Alla var vi en aningens ömma i fötterna.
Kön till museet var lång som vanligt, men det gick snabbt och smärtfritt att komma in. Väl inne trängdes vi med feta amerikanare, paparazzijapaner och andra idioter. Det tog liksom bort lite av känslan från det hela. Jag har ibland svårt för folksamlingar och trängsel, och idag kändes som ett sådant tillfälle. Men, jag försöker att koppla bort det och bara finnas i en egen liten bubbla. Det är rätt äckligt oxå när folk inte har vett att duscha och använda deo innan de ska ge sig ut bland folk.
Det som jag gillade bäst med museerna var Sixtinska kapellet. Jag har varit där en gång innan, för 11 år sen. Det var lika imponerande som vanligt. Litet och trångt dock, så vi tittade ett par minuter, och gick sen ut igen.
Vi gick in i Peterskyrkan oxå, och jag har alltid varit väldigt imponerad av den och det har alltid varit en WOWkänsla när man sett den. Idag... tsssss... Jag brukar alltid känna nåt visst när jag kommer in i en kyrka, och man kan ju tro att det ska komma automatiskt när man ändå är här, i Guds egen stat, i hans hus där hans "ställföreträdare" har hållt låda i snart 2000 år... Men nej, inte... Kanske för att det mest av allt bara är en turistattraktion, och att det heliga försvinner där nånstans, och hamnar i skymundan... Jag vet inte.

Har varit på Piazza Navona, Ara Pacis, Pantheon och Fontana di Trevi oxå idag...och nu är jag så trött så jag tror att jag ska krypa ner ordentligt i min hårda hotellsäng och drömma om min egna mjuka därhemma!

Buona Notte a tutti!

Sara-Förkylningen 1-0

3 dagsdoser KanJang
Dubbla doser Esberitox
Svidande Otrivin i näsan ett par gånger
C Vitamin brus
Locobase på såren vid näsan...

Detta är en del av min strategi för att bli av med den förbannade förkylningen.
Kommer att skicka Daniel att handla massor m apelsiner, citroner och grapefrukt sen idag, och göra jos på allt detta.
Jag har ju gjort egen Limoncello för ett tag sen, och då hade jag riktigt citronjos i, och det är ju massor m C vitamin i det! Kanske ska dricka lite sånt idag oxå?

Ja, jag åker i alla fall imorgon, och ska fantamej bli frisk!

Nej nej nej nej nej

...i morse vaknade jag med halsont! Och täppt näsa! Var uppe kl6 och drack whisky och gick sen och la mig igen...

Snälla du som bestämmer däruppe, gör mig frisk till på lördag!

Sambo

Imorgon blir jag sambo! Har aldrig varit det, om man inte räknar när jag bodde ihop med min bästa vän i en 4:a i Hässleholm. Och det var ju roligt i alla fall! :)

Till en början blir det bara på deltid. Han har sin dotter varannan vecka och då bor han där han bor, men när han är ledig så bor han här!

:)

Va vuxen jag känner mig ;)

Föräldrar...

Mina älskade föräldrar, Kitten och Attis, är gamla. Eller inte jättegamla, 63 resp 62 år gamla, och det är ju egentligen inte så gammalt. Fast, båda två är sjuka och det har gjort dem lite äldre.
Mamma har reumatisk värk, och har haft det väldigt länge. Jag tror hon började få det när hon fick mig för 30 år sen. Men hon har kämpat på, och hon är världens krutkärring. Hon städar och donar och pular därhemma alltid, ochc ni skulle sett henne diska för hand! Hon har broskknutar i sina händer och svårt pga värken att få grepp med händerna, men diska för hand det kan hon! När jag såg det första gången blev jag helt mållös (och det är inte ofta jag blir det) och bara stod och gapade. Och det gick dessutom mycket snabbare än va det gör om jag diskar för hand.

Pappa har Parkinson, och har haft nu i typ 6-7 år tror jag. Han äter medicin för det, och vissa mediciner fungerar bättre än andra. Det behövs ändras och finjusteras hela tiden. Viss medicin blir han pigg av, andra gör att han sover väldigt mycket.

För ca 2 veckor sen gick min mamma och trillade därhemma. Hon slog sig givetvis, och hade ont, men enligt henne själv inte så ont så att det behövdes åka till doktorn. Både onsdag och torsdag i förra veckan hade hon så ont så hon knappt kunde gå, och i fredags tog vi henne till akuten. De röntgade henne, och upptäckte en fraktur i höften! I 2 veckor har hon gått med detta alltså! Både läkaren och sköterskorna tyckte det var helt otroligt att hon kunnat gå så länge. Jag reagerade givetvis, men kände samtidigt att det var typiskt mamma. Att gå och tänka att va fan det är inte så farligt, man kan inte gå till doktorn för minsta lilla åkomma. Och jag är precis likadan...
Mamma blev opererad igår, och hon har fått en alldeles ny höftkula och lite nytt runtomkring. Och de drog upp henne redan i morse för att börja gå, och det hade känts bra sa hon.

Pappa är lite dålig han oxå, och jag stannade kvar hemma och hjälpte honom lite. Igår städade jag hela dan hos dem, eftersom mamma inte kunnat göra det på ett tag. Och passade på min lilla pappa så han tog sin medicin. Han har en liten timer som ringer varje gång han ska ta sin medicin, men det är inte alltid han har den med sig. Och när han glömmer medicinen, ja... det är inte bra. Han är ju väldigt beroende av den för att överhuvudtaget fungera.
Vi tog med honom samtidigt som vi tog mamma till akuten, och pratade med hans doktor. Och när jag hörde pappa prata med sin läkare så pratade han allvar och sen smög han inte lite skämt här och var. Och jag är precis likadan...


Att man blir lik sina föräldrar är väl oundvikligt, men när man själv börjar se det så tydligt... Vissa egenskaper hos föräldrarna kan man reta ihjäl sig på, likaväl som man kan bli stolt över dem just för att de är som de är.
Som mammas envishet och pappas skämt... Och när man då inser att man är precis likadan... Jag märker jättemycket på min två bröder oxå hur lika de är mina föräldrar. Samtidigt som de är så olika som två bröder kan bli, som natt och dag, så har de i alla fall en del egenskaper gemensamt.

Samtidigt som jag kan irritera mig på de egenskaper jag har, som jag fått från mina föräldrar, så kan jag bli lite stolt. Jag vet ju att jag alltid kommer att klara mig. Jag har krutet och kan skämta och charma. Jag kommer klara mig alldeles utmärkt!

Blockhead!

Ja, det har man ju varit!
Det var min kära vän Frida som påminde mig på hennes blogg. (http://mittfridafullaliv.blogspot.com/)

För er som läser, och inte har en aning om vad det är jag pratar om, så är det ju New Kids On The Block!

Jag och Frida var helt galna i dessa killarna. De var ju såååå bra och såååå snygga! Vi tapetserade våra rum med planscher och blev där minsta lilla mellanrum någonstans så fyllde man den med en mindre bild. No waste of space här inte!
Och som man samlade på grejer! T-shirts, pins, jacka, tygmärken, halsband, trosor, Lpskivor, CDskivor, kassetband, Videos... you name it!

Frida hade MTV då oxå, och det hade inte jag. När vi hade varit ute med hästarna, sprang vi direkt in och kollade MTV. Vi kunde ju inte missa nåt om våra idoler! Frida hade även lyckats komponera ihop ett videoband med bara NKOTBvideos, och det bandet gick varmt i familjen Högbergs video.

Som den fan man var, så ville man ju gärna se sina idoler live, men tyvärr blev det aldrig av. Men, jag lyckades övertyga min bror Nisse att följa med mig, Frida och Josse för att kolla på lillebrorsan till en av killarna. Och vem kan det nu vara då? Jo, Marky Mark and the Funky Bunch!
Jag är fortfarande lite sådär löjligt nöjd med att jag sett honom live faktiskt. Han är ju numera skådis, och en väldigt bra sådan. Och så fort jag ser honom i en film, eller hör någon prata om honom, då måste jag påpeka att jag faktiskt sett honom live! Hehehe!

Men som alla tonårsförälskelser tar slut, så gjorde även denna... Det jag gick över till att lyssna på efter NKOTB var mer rockigt, punkigt och en massa grunge. Nirvana givetvis, Pearl Jam, Mudhoney, Sonic Youth och Ebba Grön. Ett ganska stort steg, eller va säger ni?

Fastfrusen...

Fy för ända in i helsike va kallt det är! Är det inte meningen att växthuseffekt och miljöförstöring ska göra det varmare här på jordklotet?

Och, nu ska det komma snö oxå! JAG VILL INTE! Snö är mysigt, visst, men så förbaskat onödigt! Det ligger ju inte ens kvar så man kan njuta av det, tycka det är mysigt liksom. Snö är för Norrland, inte för Skåne!

Min kropp behöver värme! Jag mår fysiskt, och psykiskt, dåligt när det är kallt. Jag slutar att fungera; kan knappt tänka, knappt röra mig och kan inte prata. Och så drar jag upp axlarna vid öronen för att jag tror att det ska göra mig varmare. Det brukar alltid sluta med att jag får gå till massören...

I Rom är det runt 20 grader varje dag...Hoppas bara det håller i sig tills vi kommer dit nästa lördag!

Det är kallt...

..och jag har börjat frysa... Tack, nu kommer jag inte bli varm igen förrän i maj nästa år! Men, jag älskar hösten! Det finns inte mycket som kan slå detta i mysighet: att krypa upp i soffan med nåt värmande att dricka, höra regnet smattra mot rutorna och nåt bra att läsa i handen!? Näh, det finns det inte tycker jag. Håller ni inte med så let me know!
När jag vaknade i morse var det för att regnet slog mot rutorna här. Det var oxå mysigt; att ligga kvar i sängen, höra "oljudet" och med en Larsson och en Vännen som kom upp och ville lördagsmysa med matte...

På dagens agenda står: dricka upp mitt kaffe (har ändå tillbringat en halvtimme med att mala bönor, det färdigmalna var slut), och sätta mig och plugga. Givetvis... gör inte så mycket annat nuförtiden. Men det är kul, och jag känner att jag äntligen kommit in i det. På torsdag nästa vecka, 8 okt, ska jag hålla en muntlig redovisning om romerska vägar så jag behöver få ihop det...Sen ska jag lämna in ett paper oxå, och först var jag inne på en massa grejer, för att sen landa på Patronussystemet, men nu har jag ångrat mig och har skrivit om allt till att istället handla om Roms hamn ute i Ostia. Nu är jag inne i det och tror att jag direkt ska kasta mig in i nästa tema där vi ska göra likadant, en muntlig redovisning och ett paper. Det temat ska handla om muntlig och skriftlig kommunikation...Får väl se vad mina ämnen kommer att landa på där :)

Har ändrat min bakgrundsfärg... som ni ser. Just nu känner jag mig inte gul... grå är väldigt vackert faktiskt och behöver inte betyda grått och trist... Näh, det är grått som gäller nu :)

Ha en supermysig regnig och ruskig hösthelg alla!