Mina älskade föräldrar, Kitten och Attis, är gamla. Eller inte jättegamla, 63 resp 62 år gamla, och det är ju egentligen inte så gammalt. Fast, båda två är sjuka och det har gjort dem lite äldre.
Mamma har reumatisk värk, och har haft det väldigt länge. Jag tror hon började få det när hon fick mig för 30 år sen. Men hon har kämpat på, och hon är världens krutkärring. Hon städar och donar och pular därhemma alltid, ochc ni skulle sett henne diska för hand! Hon har broskknutar i sina händer och svårt pga värken att få grepp med händerna, men diska för hand det kan hon! När jag såg det första gången blev jag helt mållös (och det är inte ofta jag blir det) och bara stod och gapade. Och det gick dessutom mycket snabbare än va det gör om jag diskar för hand.
Pappa har Parkinson, och har haft nu i typ 6-7 år tror jag. Han äter medicin för det, och vissa mediciner fungerar bättre än andra. Det behövs ändras och finjusteras hela tiden. Viss medicin blir han pigg av, andra gör att han sover väldigt mycket.
För ca 2 veckor sen gick min mamma och trillade därhemma. Hon slog sig givetvis, och hade ont, men enligt henne själv inte så ont så att det behövdes åka till doktorn. Både onsdag och torsdag i förra veckan hade hon så ont så hon knappt kunde gå, och i fredags tog vi henne till akuten. De röntgade henne, och upptäckte en fraktur i höften! I 2 veckor har hon gått med detta alltså! Både läkaren och sköterskorna tyckte det var helt otroligt att hon kunnat gå så länge. Jag reagerade givetvis, men kände samtidigt att det var typiskt mamma. Att gå och tänka att va fan det är inte så farligt, man kan inte gå till doktorn för minsta lilla åkomma. Och jag är precis likadan...
Mamma blev opererad igår, och hon har fått en alldeles ny höftkula och lite nytt runtomkring. Och de drog upp henne redan i morse för att börja gå, och det hade känts bra sa hon.
Pappa är lite dålig han oxå, och jag stannade kvar hemma och hjälpte honom lite. Igår städade jag hela dan hos dem, eftersom mamma inte kunnat göra det på ett tag. Och passade på min lilla pappa så han tog sin medicin. Han har en liten timer som ringer varje gång han ska ta sin medicin, men det är inte alltid han har den med sig. Och när han glömmer medicinen, ja... det är inte bra. Han är ju väldigt beroende av den för att överhuvudtaget fungera.
Vi tog med honom samtidigt som vi tog mamma till akuten, och pratade med hans doktor. Och när jag hörde pappa prata med sin läkare så pratade han allvar och sen smög han inte lite skämt här och var. Och jag är precis likadan...
Att man blir lik sina föräldrar är väl oundvikligt, men när man själv börjar se det så tydligt... Vissa egenskaper hos föräldrarna kan man reta ihjäl sig på, likaväl som man kan bli stolt över dem just för att de är som de är.
Som mammas envishet och pappas skämt... Och när man då inser att man är precis likadan... Jag märker jättemycket på min två bröder oxå hur lika de är mina föräldrar. Samtidigt som de är så olika som två bröder kan bli, som natt och dag, så har de i alla fall en del egenskaper gemensamt.
Samtidigt som jag kan irritera mig på de egenskaper jag har, som jag fått från mina föräldrar, så kan jag bli lite stolt. Jag vet ju att jag alltid kommer att klara mig. Jag har krutet och kan skämta och charma. Jag kommer klara mig alldeles utmärkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar