Jag ska erkänna att jag inte blev glad när jag fick reda på att Zlatan var på väg bort från Barca. Jag ska oxå erkänna att jag inte riktigt tyckte om att han var på väg till Milan. Först Juventus, sen Inter och nu Milan - jag tyckte inte det var särskilt snyggt. Å andra sidan hade det varit mycket värre om han gått det andra hållet. Juventus och Inter är smuts, det är verkligen inte Milan.
Men, nu när jag tänker efter så tror jag att han passar bättre i den italienska fotbollen. Han var så pass ojämn i Barca att man kan nästan kan säga att det spanska spelet inte passar honom. I Italien har han nästan alltid varit bra.
Så, Zlatan. Grattis! Jag tror att du kommer att vara suverän i Milan!
Men jag vill bara säga en sak... Sparka din agent långt åt hel....! Han har förstört för dig tillräckligt.
söndag 29 augusti 2010
lördag 28 augusti 2010
Äntligen!
Äntligen har jag opponerat färdig och än en gång försvarat min egen uppsats... Och nu är det då klart alltså, och jag kan ta ut min fina första examen. Fil.kand! Det ska stå som min titel i telefonkatalogen. :)
Jag fick min examinators och min handledares utlåtande igår, och det låter som följer:
'Uppsatsen syftar till att belysa Konstantin den stores byggnadsprogram i staden Rom (innanför den Aurelianska muren) mellan åren 312 och 325, samt att undersöka i vilken utsträckning denna byggnadsverksamhet kan tolkas som en manifestation av segern över Maxentius år 312. I synnerhet diskuterar författaren byggnadernas topografiska placering och deras eventuella kopplingar till Maxentius.
Uppsatsen har en tydlig struktur med en klar linje från frågeställningar till slutsatser. Enskilda byggnadsverk beskrivs och diskuteras i tur och ordning. Författaren lyfter fram och försöker värdera olika tolkningar och teorier som har presenterats i sekundärlitteraturen. Möjligheterna till långtgående slutsatser begränsas dock av att uppsatsen inte rymmer någon systematisk jämförelse med andra kejsares byggnadsprogram.'
Det kan man väl vara ganska nöjd med?
Jag fick min examinators och min handledares utlåtande igår, och det låter som följer:
'Uppsatsen syftar till att belysa Konstantin den stores byggnadsprogram i staden Rom (innanför den Aurelianska muren) mellan åren 312 och 325, samt att undersöka i vilken utsträckning denna byggnadsverksamhet kan tolkas som en manifestation av segern över Maxentius år 312. I synnerhet diskuterar författaren byggnadernas topografiska placering och deras eventuella kopplingar till Maxentius.
Uppsatsen har en tydlig struktur med en klar linje från frågeställningar till slutsatser. Enskilda byggnadsverk beskrivs och diskuteras i tur och ordning. Författaren lyfter fram och försöker värdera olika tolkningar och teorier som har presenterats i sekundärlitteraturen. Möjligheterna till långtgående slutsatser begränsas dock av att uppsatsen inte rymmer någon systematisk jämförelse med andra kejsares byggnadsprogram.'
Det kan man väl vara ganska nöjd med?
måndag 23 augusti 2010
När man kommer till insikter...
Ibland får man en riktigt aha-upplevelse... de brukar vara oslagbara. Även om det är något som omkullkastar hela ens tro på livet eller på något eller någon man tycker väldigt mycket om. Jag kom till en sån insikt för ett tag sedan, och den handlar om Roms grundande.
Enligt legenden fanns det en gång i tiden ett tvillingpar, Romulus och Remus. Den första av dessa kom så småningom att grunda staden Rom.
I alla fall...
Legenden säger att dessa två föddes utav en vestal, en prästinna inom kulten till Vesta (hemmets och härdens gudinna). Dessa prästinnor valdes ut av de finaste familjerna i Rom, och töserna var mellan 6-8år då de lämnade sina familjer för en period av 30 år i gudinnans tjänst. Förutom dessa långa år man var tvungen att tjäna som vestal fick man dessutom avlägga ett kyskhetslöfte. Inget sex under 30 år! Det finns faktiskt bevis på att någon vestal vid något tillfälle struntade i detta och bröt detta löfte. Hennes ansikte och namn är utraderat på hennes staty i Vestalernas hus på Forum.
Den här vestalen som födde tvillingarna hette Rea Silvia, och ja, hon hade ju då brutit sitt kyskhetslöfte. Pappa till barnen ska ha varit Mars, den romerske krigsguden. Hon ska, efter att hon fött dem, lagt dem i en korg och satt ut dem i floden så de åkte iväg och försvann ur hennes liv. Tvillingarna hittades senare av en varghona, och hon diade dem och de växte upp hos henne.
Nu är det så här. Varghona på latin är lupa. Lupa är även ordet för en kvinnlig prostituerad. Horhuset i Pompeji heter Lupanare. Hora är dessutom världens äldsta yrke.
Kan det vara så att de föddes av, eller föddes upp av en hora? Att romarna härstammade från en glädjetös?
Och Rea Silvia då? Vem var hon egentligen?
Ja, kanske inte direkt en insikt, men en ganska intressant idé om jag får säga det själv. :)
Och det hade förklarat så mycket.
Enligt legenden fanns det en gång i tiden ett tvillingpar, Romulus och Remus. Den första av dessa kom så småningom att grunda staden Rom.
I alla fall...
Legenden säger att dessa två föddes utav en vestal, en prästinna inom kulten till Vesta (hemmets och härdens gudinna). Dessa prästinnor valdes ut av de finaste familjerna i Rom, och töserna var mellan 6-8år då de lämnade sina familjer för en period av 30 år i gudinnans tjänst. Förutom dessa långa år man var tvungen att tjäna som vestal fick man dessutom avlägga ett kyskhetslöfte. Inget sex under 30 år! Det finns faktiskt bevis på att någon vestal vid något tillfälle struntade i detta och bröt detta löfte. Hennes ansikte och namn är utraderat på hennes staty i Vestalernas hus på Forum.
Den här vestalen som födde tvillingarna hette Rea Silvia, och ja, hon hade ju då brutit sitt kyskhetslöfte. Pappa till barnen ska ha varit Mars, den romerske krigsguden. Hon ska, efter att hon fött dem, lagt dem i en korg och satt ut dem i floden så de åkte iväg och försvann ur hennes liv. Tvillingarna hittades senare av en varghona, och hon diade dem och de växte upp hos henne.
Nu är det så här. Varghona på latin är lupa. Lupa är även ordet för en kvinnlig prostituerad. Horhuset i Pompeji heter Lupanare. Hora är dessutom världens äldsta yrke.
Kan det vara så att de föddes av, eller föddes upp av en hora? Att romarna härstammade från en glädjetös?
Och Rea Silvia då? Vem var hon egentligen?
Ja, kanske inte direkt en insikt, men en ganska intressant idé om jag får säga det själv. :)
Och det hade förklarat så mycket.
söndag 22 augusti 2010
Som en främling...
Ikväll var jag nere på festivalen en sväng...idag igen. Men det är ju många bra och intressanta band som har blivit bokade och som man bara måste kolla in.
Mycket folk som vanligt, och även om jag har svårt för det så kan jag inte hålla mig undan.
Men en sak som slog mig ikväll när jag var där nere helt själv var hur främmande allt kändes. Jag kände mig som en främling i min egen stad, och det var konstigt. Det var en mycket märklig känsla och jag kände mig verkligen inte hemma.
Såklart kom tankarna på min andra stad, mitt andra hem, fram. Där är alltid mycket folk som man behöver trängas med, men jag har aldrig känt mig som en främling där. Där är jag ju i ordets rätta bemärkelse främling, inte här.
Jag bara svamlar nu, men jag fattar verkligen ingenting...
Mycket folk som vanligt, och även om jag har svårt för det så kan jag inte hålla mig undan.
Men en sak som slog mig ikväll när jag var där nere helt själv var hur främmande allt kändes. Jag kände mig som en främling i min egen stad, och det var konstigt. Det var en mycket märklig känsla och jag kände mig verkligen inte hemma.
Såklart kom tankarna på min andra stad, mitt andra hem, fram. Där är alltid mycket folk som man behöver trängas med, men jag har aldrig känt mig som en främling där. Där är jag ju i ordets rätta bemärkelse främling, inte här.
Jag bara svamlar nu, men jag fattar verkligen ingenting...
torsdag 19 augusti 2010
Award
Tack tack lilla Anna-Panna och magen för denna! Det värmer! Pussssssss!
Och så var det tänkt att jag skulle berätta 7 saker om mig själv. Kanske sånt ni redan vet, men förhoppningsvis sånt ni inte vet! Vi får väl se. Read it and have fun!
1. Jag har en liten kändis-crush - Bradley Cooper.
2. När jag var liten lekte jag aldrig med såna där dockor som liknar bebisar. Tyckte de var äckliga. Mamma försökte men jag vägrade. Hade en dockvagn, men den fick bli transport till Barbie, andra leksaker och katter...
3. Min mormor hade 12 syskon! Och alla hade samma mamma och pappa! Alla syskonen skaffade ett par barn var, och dessa barn i sin tur skaffade sig oxå barn som då blev mina nästkusiner... Jag har väldigt många nästkusiner och känner inte ens 1/3 av dem...
4. Jag har massor med muggar... Senast inköpet var en i form av en vespa. Jag älskar muggar!
5. Jag älskade att leka med lego när jag var liten. Och mina bröder skulle bygga "inneoma" till mig... De hade ingen aning om vad det var. Efter många små utbrott från lillasyster och mammas tolkning av mina ord gick det upp för dem att jag menade hus... hus med rum = inneoma!
6. En gång för ca 15 år sedan slog jag till min bästis, vilket resulterade i en blåtira... (vi var stora ovänner kan läggas till. Det är vi inte nu :) )
7. Min morbror kallade mig för Emil när jag var liten... Jag undrar varför :)
Och detta skickar jag vidare till:
Frida - för att jag är ledsen att jag gav dig en blåtira!
och
Veronica - för att se om det finns något jag inte vet om dig :)
Finito!
(Anna, blev detta bra? :) )
Och så var det tänkt att jag skulle berätta 7 saker om mig själv. Kanske sånt ni redan vet, men förhoppningsvis sånt ni inte vet! Vi får väl se. Read it and have fun!
1. Jag har en liten kändis-crush - Bradley Cooper.
2. När jag var liten lekte jag aldrig med såna där dockor som liknar bebisar. Tyckte de var äckliga. Mamma försökte men jag vägrade. Hade en dockvagn, men den fick bli transport till Barbie, andra leksaker och katter...
3. Min mormor hade 12 syskon! Och alla hade samma mamma och pappa! Alla syskonen skaffade ett par barn var, och dessa barn i sin tur skaffade sig oxå barn som då blev mina nästkusiner... Jag har väldigt många nästkusiner och känner inte ens 1/3 av dem...
4. Jag har massor med muggar... Senast inköpet var en i form av en vespa. Jag älskar muggar!
5. Jag älskade att leka med lego när jag var liten. Och mina bröder skulle bygga "inneoma" till mig... De hade ingen aning om vad det var. Efter många små utbrott från lillasyster och mammas tolkning av mina ord gick det upp för dem att jag menade hus... hus med rum = inneoma!
6. En gång för ca 15 år sedan slog jag till min bästis, vilket resulterade i en blåtira... (vi var stora ovänner kan läggas till. Det är vi inte nu :) )
7. Min morbror kallade mig för Emil när jag var liten... Jag undrar varför :)
Och detta skickar jag vidare till:
Frida - för att jag är ledsen att jag gav dig en blåtira!
och
Veronica - för att se om det finns något jag inte vet om dig :)
Finito!
(Anna, blev detta bra? :) )
onsdag 18 augusti 2010
Confushion
Vad vill jag?
Jag vet att jag vill ha hem min nya fina Teva-sandaler. Jag vet att jag vill/behöver köpa ett regnställ. Jag vet att jag vill åka till Kroatien.
Men sen då....
Varför kan inte svaren komma så där bara?
Aah va trött jag blir!
Nu går jag och lägger mig!
Jag vet att jag vill ha hem min nya fina Teva-sandaler. Jag vet att jag vill/behöver köpa ett regnställ. Jag vet att jag vill åka till Kroatien.
Men sen då....
Varför kan inte svaren komma så där bara?
Aah va trött jag blir!
Nu går jag och lägger mig!
söndag 15 augusti 2010
Perspektiv
Jag var i hemstaden torsdag-fredag. Det pågick festival där. Litet och tamt, men ändå trevligt, särskilt när man träffar gamla vänner.
Den yngsta brordottern var med i en talangtävling där hon spelade gitarr och hennes kompis sjöng "Himlen är oskyldigt blå". De var riktigt duktiga! De gick tyvärr inte vidare, men det var heller inte så konstigt. Föräldrarna till många av tjejerna och killarna som var med satt i juryn... Jaja, hon kommer att köra över alla om ett par år!
På fredagkvällen gick jag för att se en gammal vän spela. Han har varit musiker så länge jag känt honom, och spelat i band, men aldrig spelat sitt eget material. Det skulle han göra nu och jag såg verkligen framemot det.
Och det var fantastiskt!
Det var särskilt en låt som jag fastnade för. Det var som om jag hade skrivit texten själv. Den handlade om mig!
Min vän var så snäll och lät mig ta del av texten (jag mindes knappt den efteråt)
Här har ni den
Perspektiv
En annan tid...
En annan plats...
En annat värld...
Ett annat liv...
Kanske mindre impulsiv...
Lugn lugn min vän...
Jag vet att jag...
Är full av liv...
men jag respekterar dina livsperspektiv
Förklara Du
Vem du är
så blundar jag
och e den som klär...
Lurar dig som lurar mig
Lugn lugn min vän
jag vet att nu... inte är rätt
ändå jag rusar på, medans mitt hjärta säger... ge mig tid
Kanske jag landar.... någon gång
Kanske jag landar någon gång
Vindarna vänder väl nån gång
Vägen tillbaka den känns lång...
Kanske jag landar någon gång
Tills den dag...
då du ser...
ett annat ljus...
något mer...
Tills dess, får du filtrera det jag ger
Lugn lugn min vän...
Jag vet att jag...
jag e full av liv...
Jag vet att din resa inte slutar här o nu... Livet tar tid!
Blott en dag
då jag gjort
vad jag ska...
med din tid...
Ska jag gå vidare... med visare o ärligare ett kliv.
Lugn lugn min vän...
jag vet att du... ser ett slut
men lyft din blick, du har korten i din hand.... de e din giv
Den yngsta brordottern var med i en talangtävling där hon spelade gitarr och hennes kompis sjöng "Himlen är oskyldigt blå". De var riktigt duktiga! De gick tyvärr inte vidare, men det var heller inte så konstigt. Föräldrarna till många av tjejerna och killarna som var med satt i juryn... Jaja, hon kommer att köra över alla om ett par år!
På fredagkvällen gick jag för att se en gammal vän spela. Han har varit musiker så länge jag känt honom, och spelat i band, men aldrig spelat sitt eget material. Det skulle han göra nu och jag såg verkligen framemot det.
Och det var fantastiskt!
Det var särskilt en låt som jag fastnade för. Det var som om jag hade skrivit texten själv. Den handlade om mig!
Min vän var så snäll och lät mig ta del av texten (jag mindes knappt den efteråt)
Här har ni den
Perspektiv
En annan tid...
En annan plats...
En annat värld...
Ett annat liv...
Kanske mindre impulsiv...
Lugn lugn min vän...
Jag vet att jag...
Är full av liv...
men jag respekterar dina livsperspektiv
Förklara Du
Vem du är
så blundar jag
och e den som klär...
Lurar dig som lurar mig
Lugn lugn min vän
jag vet att nu... inte är rätt
ändå jag rusar på, medans mitt hjärta säger... ge mig tid
Kanske jag landar.... någon gång
Kanske jag landar någon gång
Vindarna vänder väl nån gång
Vägen tillbaka den känns lång...
Kanske jag landar någon gång
Tills den dag...
då du ser...
ett annat ljus...
något mer...
Tills dess, får du filtrera det jag ger
Lugn lugn min vän...
Jag vet att jag...
jag e full av liv...
Jag vet att din resa inte slutar här o nu... Livet tar tid!
Blott en dag
då jag gjort
vad jag ska...
med din tid...
Ska jag gå vidare... med visare o ärligare ett kliv.
Lugn lugn min vän...
jag vet att du... ser ett slut
men lyft din blick, du har korten i din hand.... de e din giv
onsdag 11 augusti 2010
måndag 9 augusti 2010
Bubbel
Just nu är jag nere i en svacka känner jag.
Jag är sanslöst rastlös, och har jag inget att göra så blir jag helt paralyserad och handlingsförlamad och kan inte göra något för det...blir nästan gråtfärdig.
Det bubblar i bröstet på mig, som om något vill ut därifrån. Hjärtat slår och slår och slår och lugnar inte ner sig. Och det bubblar mer och mer.
En ovisshet växer inom mig. Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vill veta vad som kommer att hända! Men jag vet att jag inte kan kontrollera något. Och det får det att bubbla ännu mer.
Jag vet inte om detta är en hardcoreversion av den vanliga post-Rom-stressen, eller om det är för att jag är jättedålig på att bara vara ledig, eller om det är något annat som spelar med i det hela...
Jag har blivit riktigt dålig på att hantera folkmassor. Jag har oftast aldrig haft några problem med det, utan låst in mig i min egen lilla bubbla och bara varit där. Jag försöker göra så fortfarande, men det fungerar inte lika bra.
Håller jag på att bli tokig? Jag vet inte. Och det bubblar bara vidare.
Jag är sanslöst rastlös, och har jag inget att göra så blir jag helt paralyserad och handlingsförlamad och kan inte göra något för det...blir nästan gråtfärdig.
Det bubblar i bröstet på mig, som om något vill ut därifrån. Hjärtat slår och slår och slår och lugnar inte ner sig. Och det bubblar mer och mer.
En ovisshet växer inom mig. Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vill veta vad som kommer att hända! Men jag vet att jag inte kan kontrollera något. Och det får det att bubbla ännu mer.
Jag vet inte om detta är en hardcoreversion av den vanliga post-Rom-stressen, eller om det är för att jag är jättedålig på att bara vara ledig, eller om det är något annat som spelar med i det hela...
Jag har blivit riktigt dålig på att hantera folkmassor. Jag har oftast aldrig haft några problem med det, utan låst in mig i min egen lilla bubbla och bara varit där. Jag försöker göra så fortfarande, men det fungerar inte lika bra.
Håller jag på att bli tokig? Jag vet inte. Och det bubblar bara vidare.
onsdag 4 augusti 2010
Sista dagen
Den här min sista dag i Rom (för denna gången) var det söndag...och söndag i Rom betyder Porta Portese! En gigantisk marknad. Från början har det bara varit loppis, men utvecklats till en helt vanlig marknad med allt möjligt tingeltangel man kan tänka sig.
Jag hade redan fått höra att det inte var så mycket folk där nu vid denna tiden, och såg verkligen framemot detta. Porta Portese kan vara riktigt jobbigt när där är mycket folk.
Jag tog bussen dit. Himla smidigt - hoppade på "hemmavid", vid Piazza Thorvaldsen, och åkte hela vägen ner dit och hoppade av precis vid floden.
Kläder, skor, moccabryggare, sängkläder, smycken, märkesväskekopior, fotbollströjor, väskor, solglasögon, matvagnar, hjälmar... Allt kan man hitta här!
Eftersom det inte var så mycket folk här så orkade jag gå längre än vad jag brukar, och hamnade där marknadsvägen delar sig och blir två. Jag gick en bit där, och bestämde mig sen för att vända, ta den andra vägen och gå tillbaka. Men på nåt sätt hamnade jag fel... Jag hamnade visst på det riktigt Porta Portese, där loppisgrejerna är. Det var i och för sig trevligt. Lite lokala konstnärer med sina verk, både tavlor, glaskonst och mosaiker. Jag hamnade jättefel, och så här i efterhand har jag förstått att marknaden har två vägar och går som en elips. Det ska jag nog tänka på tills nästa gång och börja på håll nr2 istället.
Det var som sagt inte lika mycket folk här som vanligt, men tillräckligt för att det skulle vara jobbigt efter en stund. Särskilt med folk som går framför en och helt plötsligt bara stannar. Eller folk som yrar framför en. Eller barn som yrar och springer rakt in i benen på en. Folk som luktar helvete. Folk som inte kan flytta sig ur vägen.
Och angående vad jag skrev om i förra inlägget, så är det mestadels indier som säljer här. Och de är duktiga. Riktiga försäljare.
I alla fall, jag började få lite panik på alla de här idioterna, så jag gick därifrån. Började gå upp genom Trastevere. Käkade en pizza. Stukade till foten där nånstans i någon gränd där jag trampade fel. Det var här jag träffade kvinnan med det otroligt söta lilla barnet som jag berättade om i förra inlägget.
Jag hamnade vid Largo Argentina och katthemmet var öppet. Givetvis gick jag ner. Blir helt tårögd bara jag tänker på vad de gör därnere, så fint. Tar hand om de här stackars katterna så de får ett drägligt liv utan att behöva jaga och äta Roms råttor. Jag förälskade mig i lilla Justine, en brun tabby med rosa nos och det supersötaste uttrycket i lilla ansiktet som jag nånsin sett. Underbar!
Så här ser hon ut
Visst är hon fin!
Ovanför henne bodde en liten svart och vit katt som var väldigt leksen. När man gick förbi stack han ut tassen och ville fånga en. Jag stack fram mitt finger, och givetvis fick han tag i det med sina vassa klor. Men det gjorde inget... han var ju söt! :)
Man kan adoptera en katt på distans om man vill, och jag har funderingar på att göra det. Så länge nöjde jag mig med att donera lite pengar.
Där var en annan liten katt, en grå långhårig, som nog haft för mycket äckel och konstigheter i pälsen, så de hade klippt honom. Och han såg ut så här
Haha, visst är han oxå söt!
Härifrån gick jag, ända från Largo Argentina och hem. En bra bit av Rom.
Jag hade redan fått höra att det inte var så mycket folk där nu vid denna tiden, och såg verkligen framemot detta. Porta Portese kan vara riktigt jobbigt när där är mycket folk.
Jag tog bussen dit. Himla smidigt - hoppade på "hemmavid", vid Piazza Thorvaldsen, och åkte hela vägen ner dit och hoppade av precis vid floden.
Kläder, skor, moccabryggare, sängkläder, smycken, märkesväskekopior, fotbollströjor, väskor, solglasögon, matvagnar, hjälmar... Allt kan man hitta här!
Eftersom det inte var så mycket folk här så orkade jag gå längre än vad jag brukar, och hamnade där marknadsvägen delar sig och blir två. Jag gick en bit där, och bestämde mig sen för att vända, ta den andra vägen och gå tillbaka. Men på nåt sätt hamnade jag fel... Jag hamnade visst på det riktigt Porta Portese, där loppisgrejerna är. Det var i och för sig trevligt. Lite lokala konstnärer med sina verk, både tavlor, glaskonst och mosaiker. Jag hamnade jättefel, och så här i efterhand har jag förstått att marknaden har två vägar och går som en elips. Det ska jag nog tänka på tills nästa gång och börja på håll nr2 istället.
Det var som sagt inte lika mycket folk här som vanligt, men tillräckligt för att det skulle vara jobbigt efter en stund. Särskilt med folk som går framför en och helt plötsligt bara stannar. Eller folk som yrar framför en. Eller barn som yrar och springer rakt in i benen på en. Folk som luktar helvete. Folk som inte kan flytta sig ur vägen.
Och angående vad jag skrev om i förra inlägget, så är det mestadels indier som säljer här. Och de är duktiga. Riktiga försäljare.
I alla fall, jag började få lite panik på alla de här idioterna, så jag gick därifrån. Började gå upp genom Trastevere. Käkade en pizza. Stukade till foten där nånstans i någon gränd där jag trampade fel. Det var här jag träffade kvinnan med det otroligt söta lilla barnet som jag berättade om i förra inlägget.
Jag hamnade vid Largo Argentina och katthemmet var öppet. Givetvis gick jag ner. Blir helt tårögd bara jag tänker på vad de gör därnere, så fint. Tar hand om de här stackars katterna så de får ett drägligt liv utan att behöva jaga och äta Roms råttor. Jag förälskade mig i lilla Justine, en brun tabby med rosa nos och det supersötaste uttrycket i lilla ansiktet som jag nånsin sett. Underbar!
Så här ser hon ut
Visst är hon fin!
Ovanför henne bodde en liten svart och vit katt som var väldigt leksen. När man gick förbi stack han ut tassen och ville fånga en. Jag stack fram mitt finger, och givetvis fick han tag i det med sina vassa klor. Men det gjorde inget... han var ju söt! :)
Man kan adoptera en katt på distans om man vill, och jag har funderingar på att göra det. Så länge nöjde jag mig med att donera lite pengar.
Där var en annan liten katt, en grå långhårig, som nog haft för mycket äckel och konstigheter i pälsen, så de hade klippt honom. Och han såg ut så här
Haha, visst är han oxå söt!
Härifrån gick jag, ända från Largo Argentina och hem. En bra bit av Rom.
söndag 1 augusti 2010
Kontrasternas stad
Rom är full av kontraster. Kontraster som gör att man älskar staden. Kontraster som får en att fundera på om man verkligen älskar den.
Det är inte ovanligt att folk har 2-3 olika jobb bara för att få sina liv att gå ihop. En enrummare med ett pentry med två kokplattor går lätt loss på 1200 euro i månaden. Och det är inte särskilt hög standard. Utanför stan är det lite billigare, men fortfarande höga priser.
Fick höra att den vanliga allmänna pensionen är på 450 euro. Hur klarar man sig på det?
Denna veckan (och alla andra gånger jag varit här) har jag mött många olika personer och personligheter.
Till exempel
En Michael Jackson kopia med två dansare på Piazza del Popolo. Grym på att dansa och alla som stod runtom hade ett leende på läpparna.
En tjej i röd klänning, dansandes tango med ett paraply på Via del Corso.
Folk utan vare sig händer eller fötter, eller deformerade fötter som tigger på gatorna.
Gamla damer som tigger med en bild av ett helgon bredvid sig... inte konstigt, de måste ju dryga ut pensionen.
Tiggare med hundar. Vet inte hur mycket pengar jag gett till dessa...
Tiggare med barn.
Idag gav jag lite pengar till en kvinna som satt med en jättesöt och väldigt glad liten flicka. Jag hälsade på henne och hon tog mitt finger och ville aldrig släppa. Hon skrattade och jollrade och jag var förlorad.
Indier och kineser som säljer allt möjligt tingeltangel på gator och torg, och som förföljer en tills man antingen säger "BASTA!" eller köper något.
Afrikaner som säljer kopior av Louis Vuitton-, Gucci- och Dior-väskor, och som så fort de ser en polis tar alla väskor på sina armar och springer för livet.
Allt de gör är för att överleva. För att tjäna ihop pengar till lite mat, hyra... ett liv. Hade jag kunnat hade jag hjälpt dem alla.
Trots allt detta är det inte ofta man ser ledsna eller sura människor. Det sätter saker och ting lite i perspektiv för mig. Mitt eget liv känns plötsligt så mycket lättare, enklare, och jag skäms nästan när jag ibland klagar på saker och ting.
Det är inte ovanligt att folk har 2-3 olika jobb bara för att få sina liv att gå ihop. En enrummare med ett pentry med två kokplattor går lätt loss på 1200 euro i månaden. Och det är inte särskilt hög standard. Utanför stan är det lite billigare, men fortfarande höga priser.
Fick höra att den vanliga allmänna pensionen är på 450 euro. Hur klarar man sig på det?
Denna veckan (och alla andra gånger jag varit här) har jag mött många olika personer och personligheter.
Till exempel
En Michael Jackson kopia med två dansare på Piazza del Popolo. Grym på att dansa och alla som stod runtom hade ett leende på läpparna.
En tjej i röd klänning, dansandes tango med ett paraply på Via del Corso.
Folk utan vare sig händer eller fötter, eller deformerade fötter som tigger på gatorna.
Gamla damer som tigger med en bild av ett helgon bredvid sig... inte konstigt, de måste ju dryga ut pensionen.
Tiggare med hundar. Vet inte hur mycket pengar jag gett till dessa...
Tiggare med barn.
Idag gav jag lite pengar till en kvinna som satt med en jättesöt och väldigt glad liten flicka. Jag hälsade på henne och hon tog mitt finger och ville aldrig släppa. Hon skrattade och jollrade och jag var förlorad.
Indier och kineser som säljer allt möjligt tingeltangel på gator och torg, och som förföljer en tills man antingen säger "BASTA!" eller köper något.
Afrikaner som säljer kopior av Louis Vuitton-, Gucci- och Dior-väskor, och som så fort de ser en polis tar alla väskor på sina armar och springer för livet.
Allt de gör är för att överleva. För att tjäna ihop pengar till lite mat, hyra... ett liv. Hade jag kunnat hade jag hjälpt dem alla.
Trots allt detta är det inte ofta man ser ledsna eller sura människor. Det sätter saker och ting lite i perspektiv för mig. Mitt eget liv känns plötsligt så mycket lättare, enklare, och jag skäms nästan när jag ibland klagar på saker och ting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)