Jag hade redan fått höra att det inte var så mycket folk där nu vid denna tiden, och såg verkligen framemot detta. Porta Portese kan vara riktigt jobbigt när där är mycket folk.
Jag tog bussen dit. Himla smidigt - hoppade på "hemmavid", vid Piazza Thorvaldsen, och åkte hela vägen ner dit och hoppade av precis vid floden.
Kläder, skor, moccabryggare, sängkläder, smycken, märkesväskekopior, fotbollströjor, väskor, solglasögon, matvagnar, hjälmar... Allt kan man hitta här!
Eftersom det inte var så mycket folk här så orkade jag gå längre än vad jag brukar, och hamnade där marknadsvägen delar sig och blir två. Jag gick en bit där, och bestämde mig sen för att vända, ta den andra vägen och gå tillbaka. Men på nåt sätt hamnade jag fel... Jag hamnade visst på det riktigt Porta Portese, där loppisgrejerna är. Det var i och för sig trevligt. Lite lokala konstnärer med sina verk, både tavlor, glaskonst och mosaiker. Jag hamnade jättefel, och så här i efterhand har jag förstått att marknaden har två vägar och går som en elips. Det ska jag nog tänka på tills nästa gång och börja på håll nr2 istället.
Det var som sagt inte lika mycket folk här som vanligt, men tillräckligt för att det skulle vara jobbigt efter en stund. Särskilt med folk som går framför en och helt plötsligt bara stannar. Eller folk som yrar framför en. Eller barn som yrar och springer rakt in i benen på en. Folk som luktar helvete. Folk som inte kan flytta sig ur vägen.
Och angående vad jag skrev om i förra inlägget, så är det mestadels indier som säljer här. Och de är duktiga. Riktiga försäljare.
I alla fall, jag började få lite panik på alla de här idioterna, så jag gick därifrån. Började gå upp genom Trastevere. Käkade en pizza. Stukade till foten där nånstans i någon gränd där jag trampade fel. Det var här jag träffade kvinnan med det otroligt söta lilla barnet som jag berättade om i förra inlägget.
Jag hamnade vid Largo Argentina och katthemmet var öppet. Givetvis gick jag ner. Blir helt tårögd bara jag tänker på vad de gör därnere, så fint. Tar hand om de här stackars katterna så de får ett drägligt liv utan att behöva jaga och äta Roms råttor. Jag förälskade mig i lilla Justine, en brun tabby med rosa nos och det supersötaste uttrycket i lilla ansiktet som jag nånsin sett. Underbar!
Så här ser hon ut
Visst är hon fin!
Ovanför henne bodde en liten svart och vit katt som var väldigt leksen. När man gick förbi stack han ut tassen och ville fånga en. Jag stack fram mitt finger, och givetvis fick han tag i det med sina vassa klor. Men det gjorde inget... han var ju söt! :)
Man kan adoptera en katt på distans om man vill, och jag har funderingar på att göra det. Så länge nöjde jag mig med att donera lite pengar.
Där var en annan liten katt, en grå långhårig, som nog haft för mycket äckel och konstigheter i pälsen, så de hade klippt honom. Och han såg ut så här
Haha, visst är han oxå söt!
Härifrån gick jag, ända från Largo Argentina och hem. En bra bit av Rom.
1 kommentar:
Hej där,
så nu är det min tur att säga Välkommen hem! Hoppas att allt känns ok med att just komma hem.....man vet ju hur det kan vara.....
Du har väl kanske hunnit komma i gängorna nu när några dagar har gått. Ähh, va fan......snuttgurka.....skönt att Du är hemma nu ändå -- jag har längtat ordentligt ju! Nu är Du i alla fall 'lite' närmare ;)
Vad roligt att Du hälsade på hos Gatti di Roma!! Jag har länge känt för det och följt deras jobb sedan lång tid. Det är ju världens mest kända och faktiskt ett legendariskt hem. Framför allt därför att de jobbade under så extrema förhållanden i så många år. I grottorna där inne under Largo Argentina.... utan värme eller riktiga dörrar eller väggar. Med den råa Romvintern in på bara skinnet. Där stod de då bakom ett plastskynke och vaccinerade katter på löpande band mot alla möjliga sjukdomar. Inget varmvatten (ens rinnande kallvatten) eller annat. Folk från hela världen har ju varit där och jobbat gratis under perioder. Och många kattälskare varit där, filmskådisar som under pauser i inspelningarna gått dit för att mata katterna. Jag vet inte om jag berättade om amerikanskan som blev kär i en katt, åkte hem till New York.....fick spader av längtan......flög tillbaka och adopterade katten och tog med den tillbaka över atlanten. Amore.....
Den trebenta katten som skulle till kyrkan varje dag på andra sidan gatan vet jag att jag berättat om....
Himla kul att Du varit där och sett in real world. Berätta mer och visa fler bilder om Du har. (Berätta också om Du hann hitta porten där gaius stöp..) Jag har tvekat lite att luffsa ned med tanke på sjukdomar och tänkte jag skulle kollat upp hur man undviker att dra med sig något hem. Det är ändå en koloni på ett stort antal hundra katter och många som passerat. Det är nog jag som är lite fånig och överdrivet försiktig av olika orsaker..... men jag har kämpat hårt dag och natt med en djupt älskad, men sjuk katt (som blev helt frisk med hjälp av ett mirakel).
Porta Portese...... ja du...... menar du att det var påfrestande eller så? Välkommen i den klubben ;)
>> "Det var som sagt inte lika mycket folk här som vanligt, men tillräckligt för att det skulle vara jobbigt efter en stund. Särskilt med folk som går framför en och helt plötsligt bara stannar. Eller folk som yrar framför en. Eller barn som yrar och springer rakt in i benen på en. Folk som luktar helvete. Folk som inte kan flytta sig ur vägen. ".......
....Du sätter fingret mitt på. Om något kan driva mig själv till riktigt primitivt beteende så är det just detta läge....... jag vill skrika, vifta, slå och hoppa tills jag kommer loss och ut :) Stort Frihetsbehov, brukar jag kalla det.... Men så kan man ju inte göra om man vill vara en normal människa. Lite vass armbåge riktigt jävla elakt hårt i en eller annan känslig njure är väl lätt hänt och lite dolt i trängseln, det får jag väl erkänna. Fy vad jag skäms nu när jag berättar det ;) Jag tror jag håller inne med en del annat..
I allafall..... hoppas Du har det bra och inte är ledsen över att ha lämnat Rom. Vi är snart där igen.
Kram,
m
Skicka en kommentar