Kontrasternas stad

Rom är full av kontraster. Kontraster som gör att man älskar staden. Kontraster som får en att fundera på om man verkligen älskar den.

Det är inte ovanligt att folk har 2-3 olika jobb bara för att få sina liv att gå ihop. En enrummare med ett pentry med två kokplattor går lätt loss på 1200 euro i månaden. Och det är inte särskilt hög standard. Utanför stan är det lite billigare, men fortfarande höga priser.

Fick höra att den vanliga allmänna pensionen är på 450 euro. Hur klarar man sig på det?

Denna veckan (och alla andra gånger jag varit här) har jag mött många olika personer och personligheter.
Till exempel

En Michael Jackson kopia med två dansare på Piazza del Popolo. Grym på att dansa och alla som stod runtom hade ett leende på läpparna.

En tjej i röd klänning, dansandes tango med ett paraply på Via del Corso.

Folk utan vare sig händer eller fötter, eller deformerade fötter som tigger på gatorna.

Gamla damer som tigger med en bild av ett helgon bredvid sig... inte konstigt, de måste ju dryga ut pensionen.

Tiggare med hundar. Vet inte hur mycket pengar jag gett till dessa...

Tiggare med barn.
Idag gav jag lite pengar till en kvinna som satt med en jättesöt och väldigt glad liten flicka. Jag hälsade på henne och hon tog mitt finger och ville aldrig släppa. Hon skrattade och jollrade och jag var förlorad.

Indier och kineser som säljer allt möjligt tingeltangel på gator och torg, och som förföljer en tills man antingen säger "BASTA!" eller köper något.
Afrikaner som säljer kopior av Louis Vuitton-, Gucci- och Dior-väskor, och som så fort de ser en polis tar alla väskor på sina armar och springer för livet.

Allt de gör är för att överleva. För att tjäna ihop pengar till lite mat, hyra... ett liv. Hade jag kunnat hade jag hjälpt dem alla.

Trots allt detta är det inte ofta man ser ledsna eller sura människor. Det sätter saker och ting lite i perspektiv för mig. Mitt eget liv känns plötsligt så mycket lättare, enklare, och jag skäms nästan när jag ibland klagar på saker och ting.