Just nu är jag nere i en svacka känner jag.
Jag är sanslöst rastlös, och har jag inget att göra så blir jag helt paralyserad och handlingsförlamad och kan inte göra något för det...blir nästan gråtfärdig.
Det bubblar i bröstet på mig, som om något vill ut därifrån. Hjärtat slår och slår och slår och lugnar inte ner sig. Och det bubblar mer och mer.
En ovisshet växer inom mig. Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vill veta vad som kommer att hända! Men jag vet att jag inte kan kontrollera något. Och det får det att bubbla ännu mer.
Jag vet inte om detta är en hardcoreversion av den vanliga post-Rom-stressen, eller om det är för att jag är jättedålig på att bara vara ledig, eller om det är något annat som spelar med i det hela...
Jag har blivit riktigt dålig på att hantera folkmassor. Jag har oftast aldrig haft några problem med det, utan låst in mig i min egen lilla bubbla och bara varit där. Jag försöker göra så fortfarande, men det fungerar inte lika bra.
Håller jag på att bli tokig? Jag vet inte. Och det bubblar bara vidare.
3 kommentarer:
Mmmm...... Visst, efterdyningar av Rom påverkar djupare än vi anar....
Lustigt, jag känner en hel del som Du beskriver det just nu. Ett darrande vakum av just ovisshet, skulle jag också kunna lägga till. Det som är mest ruskar i mig är kanske att man inte får riktig koll på vad ovissheten handlar om. Precis som Du säger, så skapar det ett stillestånd eller en sorts handlingsförlamning. Listorna är långa på vad som borde göras just nu. Tro mig. Ändå..... när natten är här så är det mesta kvar.
Jag klarade mig hyffsat först från post-traumatisk Romstress/saknad/tomhet, men det har kommit ikapp mig sedan några veckor tillbaka. Som på film när en långtradare kommer ifatt en liten bil och börjat knuffa på. Vägen är brant och utan räcken. Bromsarna känns lite överhettade och man får koncentrera sig på att bara styra....medan det buffar och knuffar baki'.......Det är lite smygkaos på vissa plan. Det är rätt jobbigt inombords, med andra ord. Minst sagt.
Jag vet att denna sväng dit ner till staden bara är början, men vad som kommer,..... när,.... och hur är en annan sak. Vad vill jag egentligen med Rom på sikt, vad skall jag fokusera på. Man pendlar liksom lite över vad man håller på med. Det påverkar allt omkring mig och mitt sätt att vara. Man tappar sitt vanliga jag och karaktär. Det har kommit lite smygande på sedan en tid. Lurigt, det är det. Man tror att man klarat sig och så får man veta att man är människa. Just nu längtar jag ned något så förbannat. Två månader har gått. Distans & ny längtan blandas till en mix. Ändå vet jag inte vad jag egentligen skulle göra rent konkret om jag pep ner just idag. Men det kanske är det som är min grej och mening i grund och botten. Bara få komma dit och vara titt som tätt. 3-4 dagar räcker, bättre med ofta. Resan dit är en stor del av det hela, att känna avståndet, förflyttningen. Att känna hur oerhört enkelt det är att stilla oron och längtan invärtes. Att få suga i sig det som bara finns där och kanske ingen annanstans. Jag känner på mig att det här kan bli min källa....min stora källa. I all sin enkelhet.
I går tänkte jag att vilken skön tid det faktiskt var på året, att åka första gången på länge. För att ta tjuren vid hornen. Trots att det var så otroligt varmt. Men sommaren hade precis börjat. Jag fick årstiden med mig. Livslusten sprudlade. Du ju också fått årstiden med dig såklart, men så fort man kommit in i halva augusti så känner man någonstans att det är på väg att gå över i något annat. Det kommer så abrupt och bonkar på dig och jag tycker det vore konstigt om Du inte reagerade som du gör. Jag har faktiskt tänkt lite på det i helgen. Undrat hur du mår. Just nu är vädret här hemma så fjärran från vad det är därnere just nu och var då. Det gör sitt till.
Trots allt så älskar jag själv verkligen hösten här i Sverige. Från just mitten av augusti till mitten av oktober är min tid. Det är den tid på året jag får mest kraft både fysikt och mentalt. Jag kan se fram mot den redan i maj.....(hur skruvad är man inte då på en skala.....) Det tråkiga är bara att just denna höst-tid brukar få så mycket annat på det personliga planet, ofta jobbigt, som stör den ro som finns i naturen. Kolla bara på just naturen i sig; redan i mitten av augusti börjar den enorma energi, som vartenda blad sprakar av på försommaren, lugna ner sig. Fåglarna låter, men mycket mer harmoniskt. Suset i träden är faktiskt annorlunda också. Lyssna! Det gröna har mognat och är fortfarande grönt, men mörkare och mer mättat. Bladen är tyngre, men det knakar inte längre om dem. Men sommaren pågår ändå. Allt är bäddat för att släppa tankar och bara lufsa runt bland först gröna blad..... som sedan bara blir vackrare och vackrare. En resa i sig.
->
Att ligga på en fortfarande solvarm klippa och titta på molnen med tomma tankar i början av september i kvällsolen som faller mot horisonten varmare och varmare i färg..... eller ännu bättre under en brittsommar som är det mest harmoniska jag kan tänka mig..... till att luffsa bland röda löv som faller från träd i en bokskog...... eller i en vanlig skog för all del.
Just det där är raka motsatsen till bubblet Du känner. Att inte behöva springa ifrån olust genom att göra sig så upptagen med att hela tiden göra något. Vissa av oss får springa väldigt mycket annars. Från oss själva. Hela Livet ut. Allt speedas upp mer och mer, trots att vi fyller upp tillvaron med aktivitet. Det här är en verklig konst i sig - att som oros själ kunna känna att det är lugnet, som framför allt det mest naturliga kan ge oss - naturen.....när den själv har lugnat ner sig. Att ligga i fas med den, det är verkligen " che roba ragazzi -- la natura!". Non é vero? Man behöver inte vara naturfreak för det, tvärtom. Det är förmodligen vi andra som behöver det mest. Vi har rätt att känna kraften i det med. Utan flashig outfit. Ok, mina Vertigo vill jag gärna ha längst ner på kroppen. Jag har börjat uppskatta den typen av extraordinärt de senaste åren, men i övrigt till mina 501:or .....
Ta en långpromenad om dagen, min vän. Gå vid havet. Jag tror att det är Du och vad Du behöver. Inte bara nu utan alltid. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det den här gången.....även om jag kläckt ur mig mycket dumt förut.
Tre tokdagar med att styra upp en teknisk grunka här som gick helt i däck för mig nu......gör att jag måste få min dos av.... che roba ragazzi. För att stilla mitt eget bubbel som också är påfrestande nu av många olika orsaker. Dojorna har föresten börjat bli mjukare nu, har nog snart gått in dem om det skall hålla på så här att skaka invärtes ;) Jag smiter från alla dutys en stund nu. Jag bara måste. Gör det Du också.
Solstråle håller inte på att bli tokig. Hon bara växer som människa.
En speciell kram,
M
Sötaste underbaraste Saran i världen... massa kramar till dig =) Var så mys o träffa dig idag!!! Kul att du följde med... Kiss kiss
Skicka en kommentar