Det känns som försummelsen blir större och större, längre och längre. Det har varit mycket denna höst. Något som känns som en oändlig trötthet, med en tvist av förkylning som aldrig vill ge med sig, och ett ledsamt adjö till en som var som en mamma för mig... Men, jag lovar, återigen, att jag snart är tillbaka. Jag saknar skrivandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar