Snart är jag tillbaka. Ha tålamod.
Ibland vill jag bara sitta i min egen lilla vrå, eller nånstans under ett träd, eller i solen, med mina favoritmänniskor och djur, virkandes och lyssnandes på Johnny Cash. Det är vad jag vill. Men, just nu måste jag jobba, och gå vidare.
Gammelkatten dog 1v och 2 dagar efter att jag kom hem från Rom. Saknaden är enorm.
Som sagt, snart är jag tillbaka.
1 kommentar:
Ledsen att höra att din katt lämnade och somnade in. Han väntade hem dig först..... jag har varit med om samma sak fast med en hund. Jag hade varit borta länge i samma stad som du. Hon väntade för att jag skulle kunna vara där.
Oavsett vilket djur man mister är sorgen obeskrivlig. Men att få ha varit nära vän med just en katt under extra många år är speciellt. Det är mycket speciella band och kopplingar man skapar. Vad det beror på, eller vad det egentligen är med kattens väsen som gör det så speciellt går bara inte att säga.
Jag har haft andra djur som varit mycket högt älskade och jag har mist människor som har skapat sorger så oerhört tuffa och slitande. Men ingenting gick SÅ djupt, smärtade SÅ fruktansvärt och var SÅ destruktivt i sina sorgefaser som efter just min förra katt. Jag trodde jag tagit det mesta i sorg, men det här hamnade i en ny helt dimension. Den följde inga tidigare "regler" om sorg. Efter ett tag kände jag inte igen något eller förstod varthän det barkade. De traditionella "faserna" fanns inte. Jag överdriver inte om jag säger att det var otäckt att uppleva. Jag var nästan chockad över att inse att sorgen var totalt oberäknelig den här gången. Jag frågar mig än i dag om varför.Varför skillnaden.
Men så stod han där, som en liten ängel, när en gräns var nådd. Den lilla blyga katthemskatten bland alla andra tusentals hemlösa små knyten som inte berörde mig alls. Det var ren magi. Han stod ut ur mängden och bara tittade på mig genom bilderna. Med samma godhjärtade blick han nu försiktigt väcker mig med varje morgon. Han buffar med sin nosetipp på min näsa lätt och tittar mig stilla i ögonen när jag vaknar. Han bara tittar varmt. Välkommen till en ny dag.
Jag försökte kämpa emot i månader, jag hade helt andra planer. Jag behövde friheten nu när den ändå tvingats på mig, inte binda upp mig igen. Kärleken till "staden" (ja, just den gamla staden) skulle få allt av mitt resterande liv. Ändå, var jag där på kattsidan och tittade på bilderna och hans blick. Jag kämpade med begreppet om att det ena inte nödvändigtvis måste utesluta det andra.
Andra dagen hos mig var blygheten som bortblåst och vi var så nära. Vi var tillsammans varje minut 24 timmar om dygnet. Lycka i sin renaste form. Nu har han varit hos mig i 4 år.
Jag trodde inte det någonsin mer skulle vara möjligt att få det där som funnits där. Mirakel kan ske. För det här är inget annat än just ett mirakel. Kärleken ligger på precis samma nivå, den är obeskrivlig. Valet att inte utesluta var det bästa jag någonsin gjort. Men, åter igen, jag trodde aldrig det skulle vara möjligt igen.
En sak är speciell. Det går inte en enda dag utan att mina tankar hamnar en stund hos den gamle. Inte en enda dag. Det har hänt att jag fått stanna bilen och bara sitta där en stund med ett minne som poppat upp. Än idag. Det ligger så djupt och jag tror att just den där biten är speciellt för den kontakt man kan få med just en katt. Som om ytterligare ett sinne varit med och alltid kommer att vara aktivt. Oavsett fysisk existens eller inte. Det är bara att tacka och ta emot det man fått - och fortfarande får.
Inte en dag utan en tanke.
Skicka en kommentar