Hej...

Jag har försummat dig igen, min tredje lunga... förlåt... En annan dag ska jag skriva något mer konstruktivt, men ikväll blir det bara

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!

Detta Skånederby har varit det absolut jobbigaste jag varit med om... en stor tjock klump, kanske en sten, har legat över mitt bröst hela dagen. Folk har envisats med att prata fotboll med mig idag, och jag har bara sagt att jag inte vill prata om det. Har jag träffat en MFFare har jag bara mött deras blick och nickat i någon form av samförstånd.
Gick med en väldigt sammanbiten min raka vägen till min sittplats; genom den lilla parken mellan mig och himmaborgen, genom de långa köerna till ståplats...raka vägen rakt igenom. Inte konstigt egentligen att folk flyttade på sig med den min jag hade... Jag hade nog blivit rädd själv.
Jag har sjungit igenom hela matchen. Det har nog aldrig hänt. Jag stod upp hela matchen. Det har nog heller aldrig hänt sen jag köpte min sittplats. Jag har skrikit som jag aldrig skrikit förut. Jag har jublat som jag aldrig jublat förut. Ett tag trodde jag att min ben skulle ge vika. Det kändes som att de inte ville bära mig längre, som om de ville säga "Fan gå hem och lägg dig!". När jag gick hem darrade mina ben fortfarande. Det var inte lätt att gå. Mina pågar skrattade lite åt mig. Tror aldrig nånsin de sett mig så här... Inte jag heller.

Nu kan jag gå och lägga mig och åtminstone för stunden tro att världen är rättvis. Och att ingen himmel är så blå som min.