Min eviga stad har mig verkligen lindat runt sitt lillfinger. Den har mig fullkomligt i sitt grepp.
"Hon" kan skita ner mig, blåsa upp gammalt damm i näsan på mig, ge mig ont i fötterna och benen, råna mig, få mig att svära och skrika, dränka mig i sommarsvett, få mig att känna mig instängd, få mig att känna mig som den lyckligaste människan på planeten, ge mig god mat och espresso, värma min kropp, ta mig tillbaka till en tid som sedan länge försvunnit men som lämnat sina spår i varenda gatuhörn, ge mig hjärtklappning, få mig lugn, göra mig rädd med sitt mörker, ge mig tillit med sitt ljus,...
Allt detta låter jag "henne" göra med mig. Jag bara låter det hända...
Utan att blinka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar