..orolig och rastlös...
Jag har svårt just nu att finna det där lugnet, den där fina känslan av att veta att jag är på väg åt rätt håll. Jag vet det ju innerst inne, men just nu funkar det inte.
Kanske är det för att mina dagar går alldeles för fort?
Och jag känner att jag kanske inte kommer att komma någonstans. Min handledare verkar vilja sätta mig på plats ibland, och hon vet hur mycket jag brinner för detta. Är det ett sätt för henne att testa mig, att härda mig? Kanske hon tycker att jag inte passar i den akademiska världen? Ja, jag vet inte... men jag kommer att göra allt för att lyckas.
På grund av detta känner jag mig just nu väldigt tävlingsinriktad. Jag vill göra allting bättre och större än mina föregångare.
Dags att vila detta trötta huvud som gått på högvarv, och se vad morgondagen kan ge.
Buona notte
4 kommentarer:
Hej där,
det här är märkligt.....
Det är speciellt just nu och en tid tillbaka. Jag själv står också vid vägval och nya projekt som inte vill komma igång. Eller kanske aldrig kommer igång. Där jag har kunskapen på hög nivå och där jag brinner för vad jag är bra på. Det ligger där och pyr, flammar till och pyr igen.....med något stort och större än det jag avslutar. Men precis som Du säger, det funkar inte just nu. Det kan gå åt vilket håll som helst. En väntan. En form av vakum, lugnet före stormen. Glöden under Askan. Eller en vakande väntan efter vågen, om man så vill. Frustration av konstig stiltje ger en sorts oro. Känslan av stora förhoppningar blandas hela tiden av uppgivenhet. Kanske är det för att man känner att det man har inom räckhåll, det skulle kunna bli något riktigt stort. På sitt sätt större än någonsin tidigare. Det skulle kunna ge den frihet att göra det man vill på andra områden också.... som är ännu viktigare och denna frihet är det jag egentligen vill ha. Ja, den har väldigt mycket med Rom att göra, kanske inte som slutdestination, men också med en del annat närliggande.
Det är helt enkelt både bra och olustigt samtidigt just nu, därför att man ser det man vill nå framför sig, men bromsklossarna är jävligt envisa. Man försöker sparka undan dem, men det verkar som ju mer man sparkar desto envisare sätter de sig. Men mitt i allt kan man skönja en viss men sakta utveckling TILL exakt det man vill. Det går bara inte i den hastighet man VILL. Jag kan bara göra bra ifrån mig, men jag bestämmer inte någon hastighet. Det är nog inte så konstigt att det skapar lite vankelmod. Jag har väntat tillräckligt länge och det borde uppnåtts redan under det jag som jag avslutar. Men kanske var det där tankarna och inriktningen hade sin plats att födas och mogna sakta. Det hjälper inte att sparka sig fram i det här läget. Ibland är det inte bara vilja som skall till.
Ja, dagarna går oerhört fort just nu. Jag fattar inte hur fort det kan vara fredag igen, varje gång man är där blir jag lika snopen. Ärligt talat, det känns som om tiden verkligen rullar snabbare, inte att man glömmer bort den. Det har nog aldrig gått så fort som nu, trots att man inte är uppe i något maximum Flow och glömmer allt.
Vi får se, vi får se hur allt blir. Men saker ligger så nära att det känns som om man skulle kunna nudda dem med fingertopparna. Och ändå kanske det inte blir så, utan på något helt annat sätt. Det kommer att visa sig under det här året på något sätt. Oro och frustration skall bytas mot sina motsatser. Jag har gjort min del av den biten och är värd något alldeles nytt nu och bättre.
Så, jag går faktiskt lite i hand med Dig i samma känsla Du beskriver, på sätt och vis nu. Lite märkligt, eller hur?
Du vet, det där med Din handledare...... människor är människor. Man kan ha hur mycket eller lite kunskap som helst, men vilja ha sitt lilla inpinkande revir där toppen tillhör bara mig. För det är trångt där uppe. Det är oerhört lätt att komma i prestigefajt även om man har stora insikter om vad som trampar varandra på tårna. Dessutom, jante har en förmåga att visa sig på lite olika sätt....
Som, Du säger.....man blir lätt tävlingsinriktad. Men tävla aldrig med Din handledare om kunskapen. Eller utmana. Inte ens indirekt. Ifrågasätta är ok, om man verkligen är jävligt säker på sin sak, men inte för att utmana för att drivet att göra det finns där. Man vinner inget på det. Tvärtom. Även om man t.o.m vet mer....
Gasa på för att inhämta kunskapen men presentera den med mjukare gas. De kommer att snappa vad Du har ändå, fast utan att bli provocerade.
Säger jag som trampar i samma fälla gång på gång själv. Och blir så jävla ledsen på mig själv för att jag ibland både utmanar och provocerar, utan att egentligen mena det. Eller märka det när jag gör det. För att jag själv inte upplever att jag gör det förrän efteråt, när jag tänker efter från någon annans perspektiv. Men jag är då nästan alltid medveten om att det oftast inte är rätt väg. Jo, jag vet att en del förtjänar att tryckas till även om jag vet mindre och de mer. Eller tvärtom. Folk kan vara korkade i kolan ändå. Och må bra av en smäll mitt i trynet så att det känns. Men just det där andra om att tävla i kunskap kan vara ett helvete. En helvetes dum grej.
Konsten är att få det att gå fram ändå..... det är då man verkligen vunnit fajten på riktigt.
Un abbraccio caldo e buonanotte a te,
Micke
Såg precis under Toscanas sol här i ögonvrån (säkert tredje gången jag råkar se denna charmiga film) och hoppas Du fått tag på den andra jag nämnde tidigare. Fanns på kvarndammen i Din stad när jag tittade senast.......
En annan som tips.... Cinema Paradiso. Den lille pojken där är jag och Alfredo, biografmaskinisten, är någon som betydde massor för mig som lika liten. Så kan det kännas i alla fall. Precis samma unika och nära kontakt. Världens bästa film. Den går rakt in i min djupaste själ. Se den, om Du har lust någon gång.....
Näh, tävla med handledaren skulle jag inte ens vilja försöka... hon är ett levande uppslagsverk!
Hon är kanon på de flesta sätt och vis; hon kan ALLT och har alltid någon liten extra historia om någon eller om någon händelse. Sånt gillar jag!
Men att stötta är hon inte jättebra på får jag säga.
Det är det som är så tråkigt... det och det faktum att hon verkar tycka jag är korkad och inte har där att göra.
Låter bra att hon är bra!
Att hon skulle tycka att Du är korkad har jag minst sagt svårt att tänka mig...... det kanske är så att hon känner Din enorma styrka och driv på ett speciellt sätt -- trots att hon är så skarp i kunskap. Något triggar ju henne att sätta Dig på plats ibland....någon liten skitsak som är känslig för henne? Du kanske bara behöver justera om något i Ditt sätt mot henne så lägger hon ner sin avighet börjar ge Dig den rätta feedbacken Du vill ha. Jag har en känsla av att hon kommer att uppskatta Dig fullt ut på alla sätt om ett tag, hur som helst. Hon vet nog bara inte just nu hur hon skall handskas med Din kraft. Sån't kan bygga lite murar. Du vet vad jag menar. Rätt tuff när Du är i Ditt esse. Men som sagt förut....det är en av de läckra sidorna ;) En tillgång att ha. Dosera dem bara lite där de möter på patrull...
Du är nog på rätt ställe, amica mia....
Natt på Dig,
Micke
Skicka en kommentar