Kanske inte riktigt så hemskt och drastiskt, men just för tillfället känns det som att jag pendlar däremellan.
Ena stunden är jag lugn, harmonisk och glad, bara för att en stund senare börja tänka på allt och dra ner mig själv, stänga in mig och bli nedstämd. Det känns inte alls bra att känna så som jag gör.
Jag vet inte heller varför, och jag har en förmåga att överanalysera. Jag pendlar mellan att
känna mig instängd och vara rastlös
bara vilja stänga in mig och vara för mig själv
vilja vara ute bland folk
skrika
gråta
känna lugn och harmoni
känna att allt är hopplöst
vara nervös utan någon egentlig anledning
sakna kärlek
inte sakna kärlek
ha ångest
inte ha ångest
Jag vet, det låter märkligt, och när jag tänker på att det är märkligt så tänker jag ännu mer och överanalyserar...
Jag måste ta och sluta med det här! Men hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar