Förlåt. Jag har försummat dig igen. Jag är hemskt ledsen.
Ursäkter denna gång då... hmmm... Va ska jag säga? Jag har, som jag har gjort allt som oftast, pendlat igen... mellan himmel och helvete. Eller egentligen inte ända till himmelen, men en liten bit upp i alla fall. Det känns bara som att det är väldigt mycket i detta lilla huvud just nu, och jag har än så länge inte lyckats sortera särskilt bra i dem. Men, jag är på väg. Envis som jag är.
Det där med envishet är bra. På ett sätt. På det sättet att man knäcks inte så lätt av motgångar. Av att saker och ting hopar sig och att allt kommer samtidigt. Att man är envis nog att säga 'Näh, detta ska jag fan fixa'...
Som vanligt tänker jag väldigt mycket på min älskade stad. Den som jag mer och mer börjar känna är mitt hem. Mitt andra hem är här. Ens hem är ju var ens hjärta finns (har jag hört) och mitt hjärta är där, i mitt älskade Rom. Denna stad som fullkomligt har mig snurrad runt sitt lillfinger.
Jag är väldigt glad att jag snart kommer att få åka dit igen. Tack Lunds Universitet för stipendiet! Jag vet bara inte när. Antingen i juli, när det är hett så luften dallrar och svetten rinner... det älskar jag! Eller, i oktober eller november, när det är lite svalare. Kanske då istället... Jag ska ju åka till Kroatien oxå på semester, och får min värme där... Men Roms värme... behöver jag säga mer?
En sak jag håller på med för tillfället är att plugga italiensk grammatik. Det är inte lätt. Det är väldigt invecklat. Så känns det i alla fall för tillfället. Men, envis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar