Konstigt det här med dragningskraft. Nu menar jag inte jordens, gravitationen, utan när man känner sig dragen åt ett visst håll, sak eller person. Jag har funderat på det här med att känna sig dragen åt en plats.
Jag har, så länge jag kan minnas, känt denna dragning till Rom (obviously). Och jag tänker på och drömmer om Rom varje dag; jag går runt i de trånga gränderna i Trastevere och Monti, jag sitter och svalkar mig i skuggan av Colosseum. Jag går runt i palatsen på Palatinen och försöker hitta en väg in i de förbjudna avdelningarna. Jag tittar på schackrutorna på trapporna till Basilica Julia. Jag står på Piazza Venezia med Victor Emmanuel i ryggen och ser rakt upp till Piazza del Popolo. Jag står på Area Sacra och ser de hemlösa katterna och portiken bakom vilken Caesar blev nerstucken. Ja, you get the picture.
Känslan jag har när jag är i Rom, eller då jag bara tänker på den, gör mig komplett på något vis. Jag känner mig hemma där.
En annan plats som ger mig nästan samma känsla är delstaten Washington i USA. Ända sen grungen har jag velat åka till Seattle. Men jag vill åka runt och upptäcka naturen, småstäderna...allt! Om ni har sett Twilightfilmerna, så kan jag säga att de utspelar sig i Washington. Inspelade delvis i Canada tror jag, men det spelar ingen roll här nu. Jag har sett den första filmen ett par gånger, och den andra två gånger. I fredags kväll tittade jag på den första igen, och detta enbart för att njuta av naturen och omgivningen. Och jag fick den där känslan i kroppen, den där som gör mig lugn och lycklig.
Ett annat ställe som jag känner mig väldigt dragen till är Mellanöstern.
Jag förstår inte riktigt själv. Jag har alltid varit den rastlösa typen, och känner mig lätt instängd. Jag flyttade från den gamla hålan till Malmö just av den anledningen. I öppna landskap, det är där jag vill bo. Eller ville. Och i och med att man är uppväxt på landet, så tänkte jag att det kanske skulle vara svårt att bo i en stad. Men, Malmö med alla parker och lummighet passade mig som handen i handsken. Har bott här i snart 6år nu, och börjar tröttna lite.
För ett par veckor sen åkte jag hem till min bror som bor i skogen utanför hålan. Och det var härligt! Jag ville bara vara. Och jag ville ut och gå i skogen. Jag och min svägerska började dagen med att ta en snabbrunda med hundarna, men när vi var hemma igen ville jag bara ha mer. Jag ville ut där igen.
5 kommentarer:
Du ' är ' min Soulmate. Det gör nästan ont att inse. Hur är det möjligt?
Detta här nere skrev jag i slutet av förra veckan men hann aldrig posta det, men nu kladdar jag ner Din blogg igen eftersom jag idag ser att vi är på väldigt mycket samma frekvens;
-------
Det är bara jag igen ju.....
Härligt att höra att det goda humöret håller i sig! Det värmer. Julen kan vara både och. En del av oss kan vara ganska dubbla i känslan av många anledningar. Beror rätt mycket på vilket bagage man har med sig. Men det handlar också om vilken inställning man har till allt..... att allt kan förändras.
Själv hade jag för några månader sedan en makalöst stark känsla för att sätta mig i... ja just det...Rom...(var annars) under både Jul och Nyår. Da solo, solo io. En vecka eller lite till. Det skulle varit magiskt och rätt för mig den här julen. Jag är dessutom lite het på en underbar liten lägenhet på Via dei Coronari, dyr som bara F men så "characteristic roman" med bruna takkbjälkar. Jag är helt galen i de bruna grova bjälkarna. Gärna med sovloft så att man får sova strax under dem, ha dem riktigt nära hjärtat...men den på Coronari har vanligt sovrum, lite spartanskt italienskt, sängar med höga bruna gavlar. Man kan däcka för mindre. Jag gillar det klassiskt spartanskt italienska. Underbart riktigt kök (ovanligt) med lite Toscansk rustic grov känsla. Åh, jävlar vad det värker gött i bröstet. Att det kan kännas så bra när det gör ont. Fönster mot lugnet på Coronari.....mmmmhhmmm....bara det skulle man ju kunna dö för. Bokstavligt. Fantastiskt perfekt område att bo i. Lugnt på natten, men ändå så nära till både norr öster söder och väster. Lite, lite vid sidan av men ändå mitt i. Ett par få steg till Pza Navona. Utgångspunkten är den bästa tänkbara för hela stan. Butikerna på Coronari är inom antikvitets/konst och annat för de med riktigt fett med pengar. Men det blir på helt ett annat sätt än runt Pza. di Spagna. Det gör att gatan är lugn, behaglig och säker på natten -- och rätt dyr att bo på. Men smakar det så.... jag känner en viss ro bara jag hör namnet på gatan....Coronari.
Det finns en del goa krypin runt Campo dei Fiori i min smak för halva priset, men lite för stökigt nattetid. Det finns två stycken riktigt klassiskt italienska i gammal stil, men renoverade så klart, på gatorna som leder in mot piazzan. Det är ändå lite stökigt på natten.
Jag har alltid trivts bäst själsligt i Pantheon kvarteren. Jag spenderade en viss speciell tid i mitt Liv.... två våningar upp på Via d. S Chiara......andra gatan bakom Pantheon. Så, den där webkameran får mig i gung. Jag vill bara sväva ur kameran och gå i mina gamla spår snett över Piazza Rotonda till högra sidan och vidare till Chiara.
Numera är jag "mentalt" bo-fokuserad på området väster om Navona; Via Governo Vecchio är trevlig (med känsla lite som Via Giubbonari)... och allt norr om den upp till Via dei Coronari. Ett behagligt område. I ena ändan av Governo Vecchio (goa' gatan) blir lilla Pza Pasquino som ett litet nav att utgå ifrån. Bara att snedda direkt in på Navona och vidare mot Pantheon, längs ringlande Via Campo Marzio och kanske uppåt mot trappan längs Via Frattina, där högt uppe kan man sitta när solen går ned över tegeltaken och takterasserna. Roms gatubelysning tänds och över hela Pza di Spagna och det hörs ett Ahhhhh i kör över hela piazzan! Momento magico. Roms mörka skitiga slitna väggar ser ut att ha brunnit i det brandgula ljuset. Detta är ett starkt ögonblick.....natt i Rom ligger framför en och natt i Rom är speciell. Gränder gatlyktor och gränder. Tomma eller fyllda. Men tidig morgon är nog det allra mest starka för mig. Det finns inte ord.
Nyår skall var något i hästväg i Rom, alla springer och dränker ned varandra med sprutande champagne av flaskor som säljs i små stånd på gatorna. De är inte till för att drickas i första hand, nej det skall sprutas utav helvete på alla. Armani och Dolce & Gabbana bör lämnas hemma....(bara så att Du inte gör den missen) eller så köper Du bara nytt i januari. Butikerna ligger ju samlade i triangeln....med Amexkortet väl synligt blir expediterna mindre snorkiga....Oerhört trångt på gatorna på nyårsafton och väldigt speciell känsla, säger alla. Pza Popolo lär det skjutas hysteriskt på med risk för livet. De skjuter halvt ihjäl varandra med raketerna när de laddar om. Jag skulle vilja uppleva den nyårskänslan. Kanske nästa år.....ja, kanske nästa år. Därför att året som kommer därefter är speciellt. Det borde bli mitt löfte den här gången. Jag menar det.
Men man kanske kommer hem i kista efter en nyårsafton på Pza Popolo med en raket på absolut fel ställe.....Högre priser än under vanlig högsäsong är det också....ja, kanske inte för kistorna men för lägenheterna. Så tar man det på kortet och kommer hem i låda behöver man ju inte grubbla mer på det ;) Men man vet ju inte om det blir så och bör kanske därför vara lite prismedveten?
Jag har inte varit där under de stora helgerna, men har sett julmarknaden på Piazza Navona byggas upp, för att sedan hinna åka hem innan finalen fick visa sig :( Också lite speciellt. Man är inte van att se Navona så som ett "spettacolo", utan det är mer för mig en plats med rymd att verkligen kunna andas på. Det är min ventil mitt i stan. Det blir nästan tyst när man kommer in där, förutom vatten och det dova röstsorlet som bouncar mot väggarna. Att komma in där oavsett tid på dygnet, speciellt om man känner sig lite kvävd, är en ren själslig befrielse!
Söndagsförmiddagar är underbara just där i all enkelhet. Ett rutinmässigt måste på något sätt. Jag tycket bara att det är så fint rakt igenom. Barnfamiljer med söndagsuppklädda, väluppfostrade, romerska ungar strosar omkring och fontänernas vatten glittrar i solen. Pace! Sedan en sväng i sakta mak upp till Villa Borghese med alla andra på sen eftermiddag i slutet av september. Alla är på samma frekvens och njuter av samma sak. Vilket lugn! Ahh, jag går i bitar här och nu. Man hinner med Il Papa mitt på söndagen om man vill. Känns alltid speciellt när han svept med armen över alla från sitt fönster och en själv på marken där nere. Det går inte att komma ifrån. Oavsett hur mycket man förstått att hyckleriet är av så stora mått bakom scenen att man inte borde tycka att det är värdigt att tycka om att står där. Midnattsmässan i Rom som alltid går på TV på julafton kl 24 skulle vara rätt häftigt att få uppleva på plats. Det finns en mäktighet i det när man "filtrerar" bort skräpet som finns i överflöd. Det här är en viktig del Rom.
Men det kom annat emellan som vanligt denna jul, kanske var det bäst så ändå. Det har varit ett jävligt tufft år på många sätt. Jag är besviken på mig själv att jag inte smitit iväg i allafall. Samtidigt vill jag att det skall vara RÄTT inledning på något jag vill skall fortsätta att bara pågå med många fler riktigt spontana tripper. Inte en dag går utan att jag genererar fram en känsla från olika platser i Rom och planerar. Längtan blir stark och på gränsen till vad man bär, men jag har märkt att den ger en speciell kraft inombords. Det här är mitt....ja, vad är det som är mitt av det här? Det är bara en så stark känsla som inte har något med specialintressen kopplade till staden. Det bara går så djupt och har följt mig under så stor del av mitt Liv. Så, på något sätt är det meningen att jag inte skall lägga det på hyllan. Jag hoppas på att hinna och kunna komma ner innan lågsäsongen går över till högsäsong. Det är ju rätt tidigt på våren. More bang for the bucks, boende priserna är så jäkla mycket lägre. Det blir ett antal dagar extra för samma summa. Vi får se hur mycket annat det är att göra i första kvartalet, men jag hoppas verkligen.
Vilket otroligt fantastiskt år Du har haft, Solstråle! Alla resor till denna stad! Olika årstider och känslan (som man får) av att det egentligen är så lätt och tar så kort tid att ta sig dit. Inte ens 3 timmar med Ryanbussen. Man landar 9.50 efter att flugit över alperna när solen går upp.........Det tar längre tid för mig att komma till stugan i Göteborg med bil. Du har verkligen gjort rätt i att återkomma så tätt. Du har gjort precis det jag hoppas kunna få göra, dra iväg helt spontant med bara några dagars varsel och sedan ta det som det är. Vem vet, vi kanske trillar på varandra i något gathörn och jag viskar lite försiktigt och frågande..... Solstråle...? (Jag vet ju hur Du ser ut och skulle nog känna igen Dig). Ryggar Du tillbaka så försvinner jag lika fort.....jag lovar.
Annars får Du berätta ALLT för mig ( och jag skall fanimej veta rubbet! ) om Historien som jag inte kan något om egentligen. Få struktur på mina små lösa fragment jag snappat upp här och där när jag trillat på det där och då. Ge mig den där bilden över hur allt hänger ihop under århundrandena som gått. Berätta det för mig på det sätt som i sig är en konstart; att kunna förklara komplexa sammanhang på ett sätt som en vanlig dödlig kan ta till sig. Att renodla och koncentra på ett lättsamt sätt, trots att man själv brinner så för rubbet. Krydda det med Din egen lycka över allt som finns där. Jag har sett Dig göra det i bloggen. Jag lovar att lyssna med all fokus som går att uppbringa. Jag har dessutom en idé som skulle kunna gå att utveckla i det sammanhanget och som skulle kunna bli något riktigt bra. Du har all den förmåga som skulle krävas för ett sådant projekt. Jag tar upp det en annan gång längre fram i genom kanske. Vi får se. Allt har sin tid.....man måste kunna krypa innan man kan gå. Jag måste till Rom för att klara upp en del personliga saker inom mig först. Jag har en del att ta igen där. Jag har gjort så med andra områden och nu är det Rom i mig som står på tur att verkligen rättas till. Jag är helt säker på att just Du förstår att det här sitter djupt i mig.
Fortsätt att vara Glad!
M
-------
Nu är det Söndag kväll och jag säger bara:
"Dragningskraften" är den Sjunde vågen som väntar. Och bara vara i skogen..... det har en kraft att bygga upp en orolig själ...... mmm.
Jag gillar dina kommentarer! Alltid lika kul att läsa. Och de får mig att tänka, tänka ännu mer. Och det är skönt att veta att det finns någon som är som jag... :)
Förresten, vad menar du med...
"Kanske nästa år.....ja, kanske nästa år. Därför att året som kommer därefter är speciellt." Varför är det året speciellt?
Skicka en kommentar