Ena stunden så vill jag vara i skogen och bara vara omgiven av allt grönt, djur och lugnet... Andra stunden får jag nästan ångest bara jag tänker på det.
Ibland vill jag vara i Malmö...lagom stort liksom. Men ibland känns det alldeles för litet för mig och jag vill bara springa härifrån. När jag känner så ser jag framför mig hur jag står i ett öppet landskap, på en kulle vid vatten, kanske havet, helst vid havet. Jag sträcker ut armarna och bara njuter.
Ofta känner jag att jag bara måste iväg härifrån. Just då, när jag känner det som starkast, blundar jag och ser var jag helst av allt vill va. Ibland är det på de bergiga vägarna i Provence... kanske en liten by nere vid kusten. Kanske i Arles eller Nimes... Ibland går jag längs med Copacabana och ser upp mot statyn som övervakar hela Rio. Ibland åker jag jeep över ett kalt landskap i Kenya. Jag står nedanför Cheops pyramid och tittar upp. Jag snorklar utanför Jamaica. Jag klättrar upp på Ayers Rock. Ibland ligger jag bara på en strand i Thailand och pillar mig i naveln.
Jag kan oxå vandra omkring i London... och Paris...och Prag. Jag kan sitta i en gammal skruttig cheva på en landsväg någonstans i USA, på väg någonstans. Jag kan vandra omkring i skogarna i Washington state. Jag kan vara i LA eller Las Vegas. Stå redo att kasta mig utför en backe med skidorna fast förankrade i mina pjäxor och fötter. Och, givetvis, ibland, ganska ofta, är jag i Rom oxå.
Men, detta är skumt. Ibland känner jag väldigt starkt för ett visst ställe, och ibland så får det mig bara att må väldigt konstigt... Jag förstår inte.
En rastlös själ, jo, det vet jag ju.
Men var ska man ta vägen?
4 kommentarer:
Hej där.........Grubbellina....
Ja, varför känner man så. Var skall man ta vägen?
Varför kan man känna även så för människor man verkligen tycker om, inte bara platser. Ett par mjuka armar och händer som kryper upp runt nacken kan kännas så bra och man skulle inte vilja ha det på något annat sätt. En annan dag kan samma armar och händer kännas så kvävande, utan synbar orsak. Låt mig bara vara ifred. Rör mig bara inte just nu.
Det Du gör för att ta udden av känslan att dra iväg ifrån något Du egentligen tycker om, är nog bland det bästa man kan göra. Att använda sin fantasi och drömförmåga att växla in på ett drömspår, för att fånga sitt positiva "jag". Flumannalys igen, men bra grej. Ibland är det lättare sagt än gjort, ibland lyckas man. Vilket fantastiskt verktyg det är då.
Missen man kan göra, är att man tar det för långt. Man försöker "välja" sin bästa dröm till att göra verklighet av den. Man vet bara inte vilken man skall välja. Man låter verktyget som från början var till för något annat, stressa oss att förändra. Ibland kan det vara bra, men meningen är inte att välja en ny inriktning.
Meningen är ju att få tillbaka styrkan där man - just nu - befinner sig.
För ett antal år sedan lät jag just drömmarna och tankarna på "alternativa" platser och tillvaror stressa mig hårt. Det uppfyllde mig helt och hållet. För all del, det är inte över än, men inte riktigt på samma naiva nivå som då. Jag var tvungen att hitta en inriktning och göra val att satsa på. Allt byggde på någon 'annanstans' än här, eller 'det' här, bara. Man letade godbitar och insåg just snart att förutom själva godbiten så var det inte mycket runt denna som egentligen attraherade mig. Det kändes som om frustrationen låg i att inte kunna göra ett ihopkok av allt man tände på.
Sanningen för Dig just nu tror jag är lite av det, men också av något annat.....
Ibland blir det för mycket av det godaste. Ibland märker man inte heller att man tar det för givet och att detta skapar likgiltighet. Efterfrågan och tillgång. Det man inte kan få vill man väldigt gärna ha. En lagom bit oxfilé kan vara.....ja, inte dumt....men en alltför stor vill man bara lämna där. Ändå älskar man maten.
Det har varit ett år med väldigt mycket Rom. Jag fick en känsla redan när Du gjorde den senaste turen ned att det var roligt som alltid, men att det behövdes ett viloläge för att smälta lite. Har man haft fantastiska stunder tidigare så blir de referenspunkter. Som skall uppnås igen eller överträffas. Förväntningar som ligger Skyhigh därför att det betyder så mycket för en. Det blir ett rejs för att 'skapa och tvinga' fram en lycka istället för att få den till sig. Den äkta lyckan kommer när den behagar, och inte på order.
Det ligger en stor konst i att kunna hantera subtila grejor som pågår inom oss. Det är lättare när man ser det hos någon annan, men fan så mycket svårare att medvetet handskas med hos sig själv.
Men, det där om att man kan känna väldigt starkt för ett ställe, för att sedan bara må knepigt av det.... är nog inte konstigare än något annat. Speciellt inte om man befinner sig i brytpunkter i Livet och samtidigt vill staka ut en framtid. Medan man ändå har tiden framför sig och inte bakom sig. Det ligger en enorm stress i att få till den där biten och jag tror att den genomsyrar oss i det mesta, om vi inte råkar ha privilegiet att vara för för upptagna med att glida fram på en räkmacka. Om det nu verkligen är ett privilegium att inte ha tid att reflektera speciellt mycket utanför den pågående spåret.
Anyway, jag tror att Du blandar ihop verktygen för att hitta balans under olust, med att göra verklighet av fragment av drömmar och frihet. Jag kanske är ute och cyklar, men det känner Du själv.
För att kunna göra något till verklighet av just tankarna och drömmarna på platser, så krävs ju vissa grundläggande saker. Pengar som alltid. Försörjning när pengarna tar slut. Är detta lättare där än här, när jobben idag är hårdvaluta över hela världen. Vilka kontakter kan man använda för att nå något varaktigt där och skulle det tillfredställa mig även när jag ser tillvaron utanför fragmentet man fastnat för.... Och där kommer frågan åter igen; - "Men var skall man ta vägen?"....fast nu återigen på en drömplats.
Solstråle, Du har ju ett spår som skulle kunna leda Dig vart som helst, även till platser och situationer som Du inte ens kan drömma om. Dina studier är ju nyckeln. Resten kommer sedan. Och som jag har en viss känsla av kommer att kunna synka fint med Ditt enorma frihetsbehov. För det är ju just Frihet och Oberoende som är grejen, eller hur. Du är kanske född i Tvillingarnas tecken eller något annat lufttecken.....
Ok, något poppade upp hos mig när jag läste hur Du i tankarna ställer Dig på en kulle med armarna utåt och njuter. För många års sedan så jag en film (och läste boken). En film som tog på ett speciellt sätt. Ja, då när det begav sig så vände den på allt och skapade en frihetskänsla utan motstycke. Som faktiskt än idag har viss betydelse för mig i mitt tänkande. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, men den finns där i bakhuvudet. Under de två senaste åren har jag fått en koppling som också var speciellt. Med en annan film fast nu i dokumentär form. Jag vet att Du är väldigt öppen för ämnet i sig och kanske har Du redan sett båda, annars.... se dem om Du har lust.
Shirley McLaine -- Out on a limb.
Ambres.
Jag är rätt svag för resan till Anderna och det som hände där uppe. Silvertråden var fin.....jag skulle dit och ligga i den heta källan där under stjärnorna. Vem vet, det kanske blir av någon gång.
Scenen med Shirley stående med armarna rakt ut på stranden i California var vad som poppade upp i min knopp när jag läste Ditt inlägg.
Men också för den telepatiska connection och synkning som följer rakt igenom filmen.
På tal om det, det Du skrev om gamla påven som alltid satt och nickade till under högmässan var faktiskt nästan ordagrant redan nedknackat på mitt tangentbord....men det blev för långt i en kommentar som redan var för långt (jag vet inte om Du såg den). Men Du fixade dit den i Ditt inlägg istället.... ;) Så kan det gå....
Nyårsafton är det och även jag blev dyngförkyld och däckad i början av veckan. Jag som inte varit förkyld på minst tre år. Kanske för att jag slarvat med att ta solhatten i förebyggande syfte de senaste månaderna. Jag känner just nu att detta var ett snedsteg jag inte tänker göra fler gånger. Alltså, det är vidrigt att vara förkyld. Aldrig mer.
Ett Gott Nytt 2010 till Dig och hoppas att Du slutat snörvla så att Du kan leva rövare i natt. Själv får jag se fram mot nästa års avslut, kanske där Du vet........vem vet.
M
Den där Shirley McLaine-filmen har jag inte sett faktiskt. Out on a limb...får ta och kolla upp det där.
Det där med påven, har du skrivit det här till mig? För jag har inte läst det någonstans...
Nej, inte alls. Jag uttryckte mig lite rörigt.
Vi tänkte på nästan samma sak om den gamle Påven och hur han nickade till där på natten år efter år. De måste ha pumpat i honom något för att han överhuvudtaget skulle suttit upprätt.
Jag skrev i min textredigerare men lyfte aldrig över det till kommentaren. Allt var på tok för långt ändå. Jag skippade det. Du skrev nästan samma sak och satte det på plats. Och jag kunde inget annat göra en flina och se ännu en koppling till filmen Out on a limb. Som just handlar om telepati, connections och annat på långa avstånd. Det var kul.
M
Skicka en kommentar