I natt sov jag inte särskilt mycket. Eller jag sov inte, befann mig mer som i dvala. När jag väl kom till medvetande kom minnena tillbaka från gårdagen och jag kunde inte somna om.
Jag vill riva upp min bröstkorg och skrapa ut det som tynger och trycker där innanför.
Jag vill få stopp på tårarna som rinner okontrollerat nerför mina kinder, salta.
Det var många och långa diskussioner igår, tills vi hade sagt allt och inte hade så mycket mer att säga. Det du sa var att du hade träffat en underbar tjej som du tycker om jättejättemycket, mer än någon på väldigt väldigt länge. Och att du inte var kär. Eller att det hade gått fort och du kände dig stressad.
Sen var det tyst.
Och jag funderar här, med tårarna fortfarande rinnandes i en strid ström nerför mina kinder, varför det är så svårt att älska mig...
Misslyckad
1 kommentar:
Hjärtat! Vad ledsen jag blir =( Vilken tur att jag får krama på dig på torsdag!!! Stora, stora kramar... hör av dig om du vill prata....
Skicka en kommentar